Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I SMÅLAND.
2575
hembygd. »Calle på källarn» var en med ovanligt affärsgeni
begåfvad natur, och bland andra handelsvaror sålde han äfven
brännvin. Den närbelägna Kronobergs hed utgjorde under
mötestiderna en god afsättningsort för hans »våtvaror», en sak, som
han med bitter grämelse erinrade sig i senare år. Tanken på den
skada, som han sålunda åstadkommit bland länets soldater och
beväring, blef för honom i sena ålderdomen en kraftig sporre
att med en alla hinder trotsande energi arbeta för uppförandet
af det förut nämnda soldathemmet på denna lägerplats.
För att på ett mera lagenligt sätt kunna bedrifva sin
handtering flyttade han sedan till det i grannsocknen Slätthög
belägna Hösjö, hvars gästgifvaregård han öfvertog. Som gästgifvare
i Hösjö lefde han ett efter världens åskådningssätt lustigt lif.
Hans förråd af potatisnektar var i synnerhet vid auktions- och
marknadstillfällen en begärlig handelsvara, och hans rika fond
af oförfalskad småländsk humor gjorde honom till en eftersökt
rolighetsmakare, som förstod konsten att omkring sin »disk»
samla täta flockar af kunder, hvilka skakade af skratt och
värmdes af ’sprit.
Under denna tid hade nog Carl Andersson icke ofta Gud
i hågen, och icke heller besökte han då sådana ställen, där han
kunde blifva påmind om evighetens allvar. Dock var den
oförarglige skämtaren icke alltid själf glad. Tomheten i det lif, som
han sålunda lefde, grep honom understundom så, att: han önskade
sig vara lik det oskäliga djur, som drog honom hem från
marknadsplatsen, eller det träd, som växte bredvid vägen. Herrens
ande grep efter det redskap, som han utkorat till sitt vittne.
Denna olyckliga tid, som Carl Andersson sedan ansåg höra
till »förlustkontot», skulle dock fà sitt slut. En dag frågade
en man honom, huru han skulle handla, om han visste, att han
på den ena marknaden skulle vinna 50 kronor och på den andra
1,000, och till hvilken han då skulle resa. Carl Andersson
svarade, att han naturligtvis skulle begifva sig till det ställe, där
han förtjänade mest. Då bjöd samme man honom att följa med till
Tolgs kyrka den dag, då det skulle predikas öfver texten om
den yttersta domen. Han antog anbudet, och hvad han hörde
under denna resa lärde honom mycket. Sedan var han sig icke
lik. Det märkte äfven de ogudaktiga. När han sedan en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
