Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I SKÅNE.
2703
som de skriftlärde. Det slog an i mitt inre, så att jag glömde tänka
på stol och ängladans. Så mycket blef mig visst: ’Han I rätt,
så äro jag och många med mig på villoväg’. Hade de bara icke
berömt sig af att vara Guds barn, men det gjorde de, och det
var då villfarelse, så nog var jag rädd för dem alltid.»
Som ofvanstående visar den allmänna uppfattningen om
läseriet i Skåne vid den tiden, det var 1852, så hafva vi velat
bevara det för eftervärlden. Den 20-årige ynglingen hade börjat
lyssna till ordet men var ännu icke väckt ur syndasömnen
enligt hans egen uppfattning. Härom skrifver han själf: »I mars
samma vinter voro vi i ett hus och arbetade. Gumman där och
en gammal piga voro på Herren troende. Det var en måndag.
Sven Johnsson och de båda nämnda gummorna skulle återgifva
gårdagens predikan af pastor Welinder. Men jag tyckte: ’Ack,
sådana läsare I ären! Om jag vågade, skulle jag låsa munnen
på kärringarna och repetera det väsentliga af predikan’. Och
jag tänkte: ’Ack, om min husbonde bara ville gå till Vinslöf,
så skulle jag ge mig i samtal med gummorna!’ Och det skedde
så. Han gick, och vi voro snart i samtal. Men det blef kort,
och jag vet icke något intill den dagen, som jag ångrade så
mycket, som att jag kunde vara så dum och få munnen låst af
tvenne gamla gummor. På natten blef jag väckt. Herren vare
evigt lof därför! Om morgonen, när min husbonde kom hem,
mötte de honom jublande och utropade: ’Här har skett ett stort
under i natt! Din dräng är kommen till besinning!’ Jag kunde
ingenting annat än bara gråta. Då sade min husbonde: ’Gå ut
för dig själf en stund och tala med Gud’.
Jag har många gånger förundrat mig öfver, att han, som
icke själf ännu var omvänd, kunde behandla mig med sådan
visdom, som han gjorde. Icke långt därefter blef äfven han väckt
och kom till frid med Gud flera månader före mig. Det var mig
omöjligt att tro, att Gud kunde förlåta en så stor syndare, som
jag såg och kände mig vara, utan att jag kunde bättra mig och i
någon mån göra mig nåden värdig. Men Gud vare lof! Det
lyckades icke för mig att nå det mål, jag sträfvade efter. Den
24 augusti 1852 gick ljus upp för mig, och det blef mig klart,
att vägen till frälsning var denna: ’Tro på honom, som gör den
ogudaktige rättfärdig’.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
