Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORT ÖFVERSIKT ÖFVER METODISTERNAS VERKSAMHET. 2873
ansökan blifvit af staten erkända under de villkor och
bestämmelser, som stadgas i kgl. förordningen den 31 oktober 1873,
hvarjämte vid församlingarna anställda ordinerade predikanter
beviljats rätt att förrätta vigsel med laga verkan. Det var dock
först ett par år senare, flertalet af församlingarna efter någon
tvekan beslöto begagna sig af det dem lämnade tillståndet, enär
icke allt, hvad de i sin underdåniga ansökan begärt, blifvit af
regeringen beviljadt. Senare hafva ännu flera församlingar erhållit
liknande tillstånd, och visserligen hafva icke alla metodister i
Sverige genom formligt utträde skilt sig från statskyrkan, men
icke så få utaf dem hafva dock tagit detta steg.
Det blefve alltför vidlyftigt att angifva de närmare
omständigheterna vid dessa församlingars bildande, och vi afstå
därför från att så göra. Emellertid framgår det af redan framhållna
resultat, att metodismens verksamhet under tiden till år 1877
hade en välsignelserik framgång. Denna framgång vanns dock
icke utan ihärdigt arbete, och understundom var motståndet
ganska häftigt. Många blefvo förföljda och på allt sätt
trakasserade, och sorgligt nog gaf sig äfven hos troende kristna
partinitet, närdt af fruktan för hvad man ansåg vara en farlig
villfarelse, luft i hårda omdömen. Jämförelsevis okänd, som
meto-dismen var i vårt land, betraktades den af många allvarligt
gud-fruktiga med stor misstro. Man ansåg den farlig såsom en ny
syndfrihetslära och till sitt skaplynne olämplig för svenska folket.
Då dess förkämpar med eftertryck framhöllo krafvet på helighet
hos Kristi läras bekännare och i sin ifver kanske gingo längre,
än de vid lugnare’ eftersinnande skulle hafva gjort, var det ej
underligt, att de fingo röna motstånd. Predikan om »full, fri
och närvarande frälsning» stack alltför bjärt af mot den
riktning, som vid början af den period, hvarom vi nu tala, var så
allmän, och enligt hvilken man ansåg, att, hvad som främst borde
framhållas, var den mänskliga naturens syndfullhet och totala
fördärf, att man alltid, för att stå i nåd hos Gud, måste betrakta
sig såsom en »förbannad syndare», hvilken var »svart af synd
hvarje afton». Genom ett sådant betraktelsesätt skulle nåden i
Kristus komma så mycket mera till heders, ansåg man. Men i
samma mån som denna uppfattning alltmer undanträngdes dels
genom den uppmärksamhet, som genom metodismens predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
