Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2890
NITTIONDESJETTE KAPITLET.
Intill sitt sjuttonde år hade Nelly Hall icke varit i beröring
med en verkligt lefvande kristen och knappt hört Guds
lefvandegörande ord. Det oaktadt verkade Gud på hennes själ i det
fördolda. »Plötsligt», säger hon, »och allvarsamt väckt blef jag vid
17 års ålder och var, utan beröring med lefvande kristna, flera
månader i stor oro och ångest för min själ, menande, att knappt
någon erfarit, hvad jag erfor». Vid den tiden kom hon till
Stockholm och genomgick där med goda betyg Norra seminariet
för utbildande af lärarinnor. Därefter fick hon såsom lärarinna
plats vid en högre flickskola i Göteborg. Men ännu hade hon
icke frid med Gud. Hon fick det först i februari månad 186g.
Det var i Göteborg från lekmäns läppar, hon fick höra fridens
evangelium.
Vid denna tid drefvo emellertid predikanterna den bekanta
uslighetsläran: »Vi kunna intet annat g-öra än synda; ju längre vi
lefva i nåden, ju uslare och svagare känna vi oss.» Om Kristi
makt att fria oss från syndens herravälde, helga och skickliggöra
oss till det goda hörde man sällan talas. Emellertid hade Nelly
Hall med egna ögon sett, hvad Gud lärt i sitt ord om denna
sak. Hon hade länge känt sig syndig, nedslagen, missmodig
och försagd samt illa tillfreds med den gängse läran om vår
ställning till synden. Det var hösten 1879. »Jag sade Herren»,
så betygar hon själf, »att jag blott önskade att få lefva med och
för honom under återstoden af mitt lif; det finge då sedan gå
med allt annat, huru det kunde, äfven om jag skulle blifva fattig
och förlora de vänner, jag hade. Jag sade honom, att jag ville
göra hans vilja i allt, så långt jag förstode densamma i ordet,
genom samvetets påminnelser och andens maningar, hvad det än
skulle kosta, och jag trodde fullt och fast, att han så skulle gifva
mig ’frid som en ström’ och stadig segerkraft i allo... Min
Gud bevisade sig nu i sanning som den trofaste och som den
store heliggöraren. Jag blef alldeles uppfylld af frid och fröjd
i Herren och fick som min dagliga erfarenhet ljufligt förstå
1 Joh. 3: 21—23. Jag bar ej mer några bördor. De voro
alla lagda på den, som bar äfven mig; jag trycktes ej mer at
någon förnimmelse af orenhet och vanmakt, ty Jesus hade
renat mig och verkade i mig vilja och gärning efter sitt behag
(Fil. 2: 13). Min bägare flödade öfver, och jag kunde ej annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
