- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
338

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Australiens Ur-invånare - Avasaxa af Th. - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 312)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Avasaxa.



Gent emot Öfver-Torneå och blott en half mil
derifrån, dock på ryska sidan, ligger berget Avasaxa
på en udde, som i vester omgifves af Torneå-Elf och i nordost
af Tengeli-strömmen, hvilken bryter sig fram
ur Portimo-sjön och sedan genom det ojemna landet
slingrar sig till foten af Avasaxa, der den förenas
med Torneå-Elf. Berget höjer sig blott 680 fot öfver
hafvets yta, men det är beläget nära till polcirkeln,
och så väl af detta skäl som emedan horizonten är
någorlunda jemn, synes midsommarsolen hela natten från
toppen af Avasaxa, nota bene då det är klart väder
och molnfri himmel. Dessutom har man från Avasaxa en
vacker och vidsträckt utsigt. Hela den omgifvande
nejden ligger utbredd som en karta kring berget,
hvarifrån man ser flera kyrkor samt talrika byar och
gårdar. Längst borta vid horizonten begränsas dock
utsigten af de stora bergsträckorna, på hvilkas sidor
och toppar skogen ännu står qvar. Också är Avasaxa
ett mål för turister från alla länder, hvilka här
önska se midnattssolen, och man kan på det aflägsna
berget under polcirkeln i denna norra halfklotets
kortaste natt få höra många europeiska tungomål talas,
likasom på Rigi eller de öfriga berg i Schweitz,
som årligen besökas af turisternas outtröttliga
flock. – Den fördelaktigt bekante författaren af
"Sjöjungfruns Sagor" har vid en färd till Avasaxa
gjort några anteckningar, hvilka läsaren torde tillåta
oss att här införa. Hans ord lyda som följer:

"Ett stående samtalsämne hela dagen hade varit,
huruvida man skulle få se midnattssolen eller densamma
skulle skymmas af moln. Vid middagstiden hade värmen
varit brännande, och ingen fläkt hade gifvit svalka;
på eftermiddagen hade det börjat blåsa sydligt,
hvilket var så mycket välkomnare, som man kunde
hoppas, att de ströskyar, hvaraf himlen beskuggades,
skulle försvinna. Men i norr såg det alltjemt mindre
lofvande ut. Ändtligen ledsnade jag vid det ideliga
upprepandet af samma tema och fick den ljusa idéen,
att göra sällskapet uppmärksamt på att man ifrån
bergets topp skulle äga en ny och friare horizont,
der solen, fastän osynlig i dalarne, nog skulle låta
se sig.

Emellertid hade vi uppnått bergets fot. Vi stego
ur våra åkdon och begynte klättra. Detta var på
många ställen ingen lätt sak; men när vi hunnit
halfvägs, varsnade vi redan mödans lön, i det vi
sågo det klaraste solskimmer utbredt öfver nejden
norr om berget. Deraf lifvades våra krafter för den
återstående klättringen.

Omsider befunno vi oss der uppe på bergets plana
hjessa, – något andtrutna, hvilket hjelptes derigenom
att vi satte oss till hvila, och något svettiga, hvarföre vi påtogo
medhafda ytterplagg.

Smärre furor och björkar växte ymnigt emellan granitblock och rullstenar,
ljung och mossa frodades oöfverträffligt. De församlade tycktes utgöra
det aktningsvärda antalet af närmare 200 personer,
till det mesta allmoge. Resenärerna af herrskapsklassen,
från svenska och finska sidan, utgjorde på sin höjd 50 eller 60.
Jag kunde icke märka, att några andra länder än Sverige och
Finland denna midsommarnatt voro representerade. Då
vi hunnit något mera än halfvägs till bergsplatåen,
blefvo vi lyckligtvis befriade från myggen; ty det blåste friskt,
och mot blåst kunde de icke hålla stånd. I en bergsskrefva hade man uppgjort
en sprakande stockeld, vid hvilken finngubbarne
antände sitt beständiga vademecum, tobakspipan.
På en flaggstång hade man fastgjort en
fattigbössa till förmån för Alkala församlings
fattighjon. Pojkar sprungo omkring och utbjödo afbarkade
rönnkäppar till "minne af Avasaxa", medan från ett
annat håll presenterades mejsel, hammare och ett
stycke krita, under anhållan, att man ville teckna
sitt namn i någon af berghällarne, der det sedan,
naturligtvis mot kontant erkänsla, skulle inhuggas.
Af på detta sätt förevigade namn fanns också Gudi
nog, hvarhelst en flat sten kunnat emottaga något
sådant. Wilhelm von Braun hade här stigit
till odödligheten bredvid en Lundberg, en Svenson,
en Boqvist m. fl. m. fl. Åtskilliga familjgrupper
förplägade sig ur väl furnerade matkorgar, under det
andra stodo oaflåtligt kikande på solen. Topaser,
innehållande diverse dryckesvaror, cirkulerade från
mun till mun såta bröder emellan. – – – – –

Det var nu midnatt. Solstrålarne tycktes hafva
sammansmält med sjelfva solskifvan, så att det
tillsammans bildade liksom en stor, blekröd måne,
hvilken hängde ett stycke ofvan horizonten,
sakta gungande och genombruten af tvänne smala
molnstrimmor. Naturen fick ett nästan hemskt utseende
i denna dystra belysning. Åt norr, der man hade
solen, utsträckte sig på ömse sidor om henne ett
omätligt perspektiv af jättepelare, hvilka hvar för
sig voro ett berg med ännu större och oformligare
proportioner än Avasaxa. Efter en knapp halftimme
höjde sig solskifvan ånyo, och plötsligt slog hon
åter ut sin flammande gloria. Då var sceneriet slut;
och sånger skallade från en chör, improviserad
för tillfället, men också utan anspråk. Finska och
svenska folkmelodier omvexlade med hvarandra ett godt
stycke in på morgonen. Småningom blef berget allt
mera folktomt. Svenskarne började sin nedklättring
utför vestra sidan och finnarne sin utför östra."

*


De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.



                                (Forts. från sid. 312.)

I det värde, menniskan tillägger sin boning, i
kärleken till den egna härden, ligger ett talande
bevis på hennes sedliga bildning. Man kan derföre göra
den anmärkningen, att ju mer kultiveradt ett folk är,
desto bättre bo individerna. Den rå lyxen, som under
övergångsstadierna, när det handlar om utsmyckning,
yttrar sig i användande af hela massor dyrbara saker,
viker ändtligen för en enkel, naturlig smak, hvilken
ställer den förädlade formen, som uttrycksmedel för
estetiska idéer allra främst.

Men en af de första
bestämmande vilkoren för menniskan i den högre
kulturgraden utgör framför allt annat helsan. Ljus,
frisk luft, frånvaron af skadliga utdunstningar,
närheten af ymnigt, flytande rent vatten, fruktbara
fält, från hvilka man hastigt kan erhålla de
väsentligaste näringsmedlen friska, bestämma valet
af boningsplatsen; och man ser att folken, oaktadt de
varit i besittning af stora rikedomar, återvändt till
det njutningsrikare lifvet i den fria, gröna naturen,
efter att hafva genomgått en period, under hvilken
de förenat sig i samhällen.

Den bättre insigten lär också här, liksom i afseende
på näringsmedlen, att framför det blott yppiga,
dyrbara och sällsynta föredraga det naturenliga. Man
fordrar af boningen icke allenast skydd, utan äfven
ett upplifvande intryck, man vill icke blott fly

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free