- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
335

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samlarenitet och dess betydelse, med särskildt fäst afseende vid landsmålen. Aug. Hammar - Åländska anekdoter från Östersjö-kriget 1854, upptecknade af Herm. Hofberg. 2. Länsmannen. 3. Kronofogden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

-335-

att samla, hvad som återstår af allmogens ordförråd,
sägner, visor, ordspråk m. m., som kan gagna språket
och kulturhistorien. Det var i sanning hög tid, att
detta samlarenit gjorde sig mera allmänt gällande,
ty våra värdefulla bygdemål komma genom skolorna,
den snabbare samfärdseln och dylikt snart att
förlora sin egendomliga ursprunglighet och allt mer
och mer gå upp i högspråket. Sagoberättare, i detta
ords folkliga mening, är det redan mycket sällsynt
att träffa. Hvilken skada det är, att så många af
dessa, ofta af en naiv och älsklig humor, ofta af
en sedlig upphöjdhet, någon gång af en mera bitande
satir genomandade sagor skola gå förlorade, kunna vi
måhända finna af följande berättelse i medeltidsstil,
hvilken, ursprungligen från Småland, jag upptecknat
på den vestgötadialekt, som talas i Barne härad:

Långe, långe sina i vala 1, ja, så långe sina, att
hvarken djura kunne tala de’ minsta gran’ helle noka
2 menske fans te, mötte en da’ vår harre hin onde,
som på den tia va’ så mager å skrinner, så de’ änna
va’ önkelit å se’n, for då hade folk inte börjat å
förskrifva sak te’n än. Å fast vår harre å hin onde
va’ goa vänner på den tia, så va’ allt hin onde ändå
lika sOm lite’ rädder for vår harre, å nor han feck
se honom, så ble’ han så miller i suna som millvär,
for se, han tänkte, kan tänka, lången då på knep å
illtu 3. Å de’ f Or sto allt vår harre me’, dameså
4 sa’ han te’n, nor di möttes: »Nu sa vi se, ocken 5
af oss, som ä’ den likarste G, å dameså sa vi gjara
hva’n sett lan’ å den, som gjar de’ bästa, han sa
vara harre öfver den are, å skam sa den heta, som gjar
noket uschelt; ä’ du me’ Om de’?» »Ja», sa hin onde,
for han velie visa sak katier å kavater, fast

nock ble’ han bleker om truent lell, for han ante,
forstås, att han sulle bli e’ter. A så skeldes di åt;
å vår harre, han skapte Skåne me’ sina feta slätter,
men som han så’ mest på bördiheta å nötta, så gjole
han de’ inte så vackert. A sina satte han sak ett
gran’ å hvela å vänta på hin onde; men den, som inte
kom lell, de’ va allt han, de’. Då geck vår harre å
leta’ e’ter’n å träffa’n så i ena mosalagg. Men, nor
hin onde feck se vår harre, så la’ han i å springa,
de’ mesta han orka’, å vår harre e’ter, å menas7 di
rände så, så feck vår harre se, hur uschelt hin onde
hade skapt Smålån’; de’ va’ bara kjarr 8 å mosa å
Ijongheer mest allt ihop, men fläckatals va’ de’ allt
vackra beta me’. Hvafor de’ mest ble ujamt å backit,
de’ va’ for han va’ ve dålit lunne, nor han skapte’t,
å så hade han-la inte räktit konsta inne heller,
kan en veta. Å nor vår harre feck se allt detta,
ble’ han arger å sa’e: »Skam vare däk 9, å skam sa’
du heta, for du skapte Smålån’ så uschelt. Nu sa vi
gjara folk te’ bägge ställa, men då buter vi om, så
att Jak gjar smålänninga, så får du gjara skåninga,
så får vi se hu’pass folk de’ blir». Skam, han va’
pockater te’ å gjara, som vår harre sae, å skåninga,
forstås, de ble’ dare’ter: -dumt å kavat folk, som
aldri’ ä’ nöjda, tjocka å stinna, å ju tjöckre di ä,
te’s mer tö eker skam om dorn, for forskrif-ninga
skull te honom. Hva’ for di inte ble’ qvecka,
de’ va for att skams makt va i upplösninga lången
då. Men smålänninga, som vår harre gjole, de’ ble’
ett ljuslett å gladt å qveckt folk, som ä nöjda me,
hva’ di har å hva’ vår harre gjar, å for så’na går
de’ allti’ käckt, å de’ ä hufvesaka. Men ifrå’ den
tia har vår harre å skam allti vört usams å skåninga
ett illtu.

Aug. Hammar.



Åländska anekdoter
från Östersjö-kriget 1854, upptecknade af Herm. Hofberg.

2. Länsmannen

När underrättelse ingått till S:t Petersburg, att franskengelska flottan 1854 var på väg till Östersjön, vidtogos genast alla försigtighetsmått, för att skydda finska och åländska skärgårdarna. Fartyg, som lågo i finska hamnar, öfverfördes till svenska sidan, och bojar och prickar i segelrännan mellan skären upptogos och undanskaffades. Framför allt var man angelägen om att försvåra inloppet till Bomarsund, hvilket man kunde förutse var det mål, mot hvilket de förenade flottorna först oskulle rikta sitt angrepp.

Med orolig spänning motsåg Ålands befolkning de stundande händelserna, då en dag ett par aviso-ångare, såsom förelöpare för den stora flottan, visade sig utanför Degerby. Länsman inom distriktet var då en vid namn Ö., temligen medelmåttig som tjensteman, men med hög tanke om sin plats i samhället. När ångarne syntes styra kurs på Degerby, iklädde sig Ö. länsmansuniformen, hvilken, tack vare regeringens aktning för Finlands traditionela seder och bruk, var densamma, som under svensktiden.

Just som ett par bemannade jullar lade ut från en af ångarne, trädde Ö. ut på tullbryggan, iklädd blå rock med försilfrade knappar, en gammal trekantig hatt på hufvudet och i handen ett långt spanskt rör med silfverknapp. Båtarna landade och befälhafvande officern tillkännagaf genom obegripliga ord och ännu obegripligare åtbörder, att han önskade, något. Då steg Ö. fram, stötte stafven med kraft i bron och sade med myndig länsmansstämma: »I hans majestät kejsarens namn förbjuder jag någon fiendtlig landstigning på Ålands öar!» - Knappt voro de högtidliga orden uttalade, förrän fyra äntergastar stodo på bryggan, fattade Ö. i armar och ben och, trots hans högljudda protest, »hifvade» honom ner i båten. Jullarna lade strax från land och styrde med raska årtag tillbaka till ångbåten.

Ö. blef således den första krigsfången på Iland. Han öfverfördes till England, der han fick qvarstanna i två år. En vikarie skötte under tiden hans tjenst, och familjen fick oafkortadt uppbära lönen till underhåll. Efter krigets slut hemkom Ö. Af sin fångenskap hade han hemtat en reel vinst, i det han lärt sig engelska, i hvilket språk han förut var alldeles okunnig. När ordnar och tapperhetsmedaljer sedan utdelades, sökte Ö. inför regeringen på allt sätt framhålla sitt fosterländska nit och sina lidanden som lojal undersåte, allt i förhoppning om att få se S:t Georgskorset eller S:t Anne-orden på sitt bröst. Men lönen stannade vid en briljantring, vid hvilkens öfverlemnande vederbörande icke otydligt läto förstå, att den kunde anses som utmärkelse nog åt en person, som inbillat sig att med sin länsmansuniform kunna skrämma en hel fiendtlig flotta på flykten.

3. Kronofogden.

När befolkningen såg, att fienden icke tog någonting med våld, utan tvärt om rundligt betalade de förnödenheter, den reqvirerade, försvann efter hand förskräckelsen och efterträddes af ett relativt lugn. De, som likväl icke kunde frigöra sig från en berättigad oro, voro tjenstemännen och presterna, dels emedan de bättre än allmogen förstodo, hvad en fiendtlig ockupation i sjelfva verket, innebar, dels emedan de under då varande kritiska ställning kände sitt ansvar drygare än vanligt. Tyngst af alla kände likväl kronofogden L. bördan af sitt embete. Ett slags civil styresman på ön, var han skyldig i första rummet hörsamma sin regerings befallningar, hvilka kanske flera gånger om dagen korsades af order från de fiendtliga flottornas öfverbefälhafvare. I upprepade böneskrifter till Helsingfors anhöll han om entledigande från sin befattning, men intet svar kom. Till slut blef ställningen honom outhärdlig, hvarför han beslöt


1 Verlden, "tjock knut" på l. 2 Någon, ljud mellan o och å. 3 Illtyg. 4 Der med så. 5 Hvilken. 6 Uttalas som sch. 7 Medan. 8 Kärr. 9 Dia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:34 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1881/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free