- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1245-1246

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pahr ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skrifvelser till Dahlbergh, hvari P. genom
klagomål öfver dennes vaktåtgärder sökte motivera
sin truppkoncentrering. Ett öfverrumplingsförsök 11
febr. 1700, sedan Flemming anländt, misslyckades. När
Flemming därpå skred till formligt anfall, medverkade
P. vid stormningen af skansen Kobron och intagandet
af Dünamünde samt fick efter Flemmings bortresa
befälet för den observationskår, som kvarstannade
vid Düna, då man af brist på trupper och artilleri ej
mäktade skrida till Rigas belägring. Han deltog ock
vid den af August själf ledda misslyckade belägringen
på Riga sommaren 1700, förde under följande vinter
åter interimistiskt befälet i Kurland samt ledde
under fältmarskalken Steinau den ena sachsiska
flygeln gentemot svenskarna, när Karl XII 9 juli
1701 tilltvang sig öfvergången öfver Düna. Efter de
första krigsårens upprepade motgångar lämnade P. för
en tid den sachsiska krigstjänsten och vistades på
sitt gods, sysslande med alkemistiska experiment. Som
han icke hörsammat Karls XII:s öppna bref, att alla i
utländsk tjänst anställda livländare vid lifsstraff
skulle inställa sig hos de svenska myndigheterna,
dömdes han 17 dec. 1702 af Svea hofrätt att mista lif,
ära och gods. 1705 trädde han, på Patkuls tillskyndan,
ånyo i konung Augusts tjänst, som generallöjtnant. Med
4,000 sachsare samt 6,000 man af polska kronarmén
ryckte han, enligt Augusts befallning, mot Warschau
för att spränga den där samlade riksdagen, hvilket
lyckades. Emellertid hade general Nieroth med 2,000
svenska ryttare skyndat staden till undsättning,
och då P., förlitande på sina öfverlägsna krafter,
öfvermodigt och skrytsamt 21 juli angrep honom emellan
Warschau och Rakowitz, blef han slagen, ryckt med i
sina truppers flykt samt tillfångatagen. P. fördes
till Stockholm, där hans sak, ehuru han redan var
dömd, fick upptagas till ny behandling. Hofrätten fann
de af P. uti en inlämnad försvarsskrift åberopade
omständigheterna (hvarken han eller hans fader hade
svurit svenske konungen trohetsed; han hade långt
före krigsutbrottet varit anställd i sachsisk tjänst
och redan 1692 tillkännagett för myndigheterna, att
han aldrig ämnade återvända till Livland; han hade
vid flyttningen som utlänning erlagt 10:e penningen)
så mildrande, att den hemställde den slutliga domen
till konungens afgörande. Missnöjd däröfver, lät Karl
XII i en af O. Hermelin uppsatt resolution förklara,
att P. enligt högmålsbalken "förgjort lif och gods",
ty han hade fört utländsk här mot sitt fädernesland
och burit afvog sköld mot sin rätte herre. Hofrätten
dömde honom då 14 nov. 1706 att mista lif, ära
och gods. Förgäfves erbjöd P. sig att genom sin
guldmakarkonst - på hvilken t. o. m. sådana män som
en U. Hiärne trodde - skaffa konungen 100,000 rdr
årligen, om han finge behålla lifvet. Förgäfves lade
sig konungens farmoder och syster Hedvig Sofia ut för
P. Han halshöggs 4 febr. 1707 utanför Norrtull. Litt.:
0. Sjögren, "0. A. P." (i "Hist. tidskr." 1881).

3. Gustaf von P., friherre, vitter författare, zoolog,
f. 21 aug. 1757 i Stockholm, d. 28 jan. 1826,
inskrefs 1779 i kansliets utrikesexpedition
samt blef 1783 protokollssekreterare, 1794 förste
expeditionssekreterare och 1796 kansliråd. Sin vittra
bana begynte han med några poem i 4:e delen
af Utile Dulcis "Vitterhetsnöjen". De följande
åren införde han dels original, dels öfversatta
skaldestycken i "Svenska Parnassen" (1784, 1785)
och samlade kort därpå sina rimmade, lätt utförda
tolkningar under titeln Anacreon, Sappho, Bion och
Moschus
(1787). P. försökte sig äfven som dramatiker,
dels med ett par tragedier, Domald (1783), i hvilken
han skildrar den fornnordiska sagan om Domald i
upplysningstidens anda med toleranstendens - Domald är
motståndare till människooffren, en förnuftsenlig
deist, som genomskådar afgudaprästernas kloka
bedrägeri, men af svaghet ger efter för folkets
önskningar och till sist endast kan rädda sin sons
lif genom att offra sig själf - samt Virgina (1788,
tr. 1795), där han behandlar Virginiaämnet (före
Leopold), dels äfven som komediförfattare. Han
författade nämligen en vällyckad studie i den
Moliéreska komediens stil, Ordensvurmen (1785), ett
treaktsstycke på alexandriner, som eger betydelse
äfven som tidsskildring, enär det satiriserar det
narraktiga ordensvurmeriet och därmed sammanhängande
vidskepelse; ämnet är äkta lustspelsartadt och ej
oäfvet utfördt. Tendensen blef emellertid ödesdiger
för styckets framgång, ty oaktadt författaren
försiktigtvis förut uppläst stycket för hertig Karl,
lyckades det ordensvurmarna under föregifvande,
att det vore ogudligt, få förbud utfärdadt mot dess
uppförande. Denna händelse gaf signal till den
Kellgrenska kulturkampen mot vidskepelsen under
ordensförklädnad. Händelsen skadade äfven P:s
befordran. Af P:s Samlade svenska skrifter utkom
1:a delen 1814 (fortsättningen, ämnad att omfatta de
dramatiska arbetena, utgafs aldrig). - P. vände sig
senare från vitterheten och egnade sig åt studiet
af zoologien, som sysselsatt honom från ungdomen;
han utgaf en del monografier öfver insektklasser:
Monographia Staphylinorum (1789), Monographia
Caraborum Snedas
(1790), Monographia Curculionum
(1792) samt Fauna suecica (3 dlr, 1798-1800). År
1802 företog han en resa, som sträckte sig ända
till Medelhafvets kuster och under hvilken han knöt
bekantskap med Europas förnämsta naturforskare. I
synnerhet efter återkomsten ökade han sitt museum på
Vallox-Säby i Uppland, hvilket slutligen blef det på
fågel- och insektarter rikaste i Norden. Till följd
af sina utländska förbindelser och sin vetenskapliga
författarverksamhet blef han medlem af en mängd in-
och utländska lärda samfund (af Vet. akad. 1791),
och flera nya djur- och insektarter uppkallades efter
honom. På ålderdomen skänkte han sin dyrbara samling
åt Vetenskapsakademien och blef till lön därför vid
Karl XIV Johans kröning 1818 upphöjd i friherrligt
stånd (han . hette förut endast P.). Af hans senare
skrifter må nämnas Monographia Histeroidum (1811)
samt ett par förteckningar öfver hans museum. (Jfr
K. Warburg, "Striden om Ordensvurmen. Ett förspel
till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:12:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free