- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
475-476

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

filos. doktor 1797, s. å. juris utriusque kandidat
och 1800 docent i romersk vältalighet. Sistnämnda år
måste han, såsom deltagare i det af G. A. Silverstolpe
(se denne) föranstaltade "musik-uppträdet", lämna
Uppsala och begaf sig då till Lund. Han blef 1802
konsistorienotarie i Linköping och 1805 lektor
i grekiska vid gymnasium där, prästvigdes 1817,
fick s. å. Landeryds prebende och vardt 1818
teol. doktor. W. utnämndes 1819 till biskop i
Linköpings stift. Han bevistade riksdagarna 1823
och 1828—30. W. var afhållen för sitt redbara och
flärdfria väsen. Hans metriska öfv. af Homeros’
"Ilias" (1814—15) och "Odysseia" (1819—21) äro
lediga, men sakna originalens poetiska doft.

illustration placeholder
A. O. Wallenberg. Efter

oljemålning af U. Troili.

3. André Oskar W., den föregåendes son, bankman,
politiker, kommunalman, publicist, f. 19 nov. 1816
i Linköping, d. 12 jan. 1886 i Stockholm, fick
sin skolbildning i Linköpings trivialskola och
gymnasium 1825—32, gjorde sistn. år som jungman
en resa till Västindien och blef efter återkomsten
sjökadett, aflade sjöofficersexamen i Karlskrona
1835, tjänstgjorde därefter ett par år som matros
på nordamerikanska kofferdifartyg och blef 1837
officer i k. svenska flottan. Han utgick 1841, med
permission, som förste styrman med E. A. Oxehufvuds
expedition till La Platastaterna, men lämnade den
illa ledda och därför sedermera helt misslyckade
expeditionen redan i Lissabon och tillbragte ett år
i Spanien och Frankrike, bl. a. en termin som student
(för språkstudier) i Grenoble samt en längre tid
i Brest för att lära känna dess örlogsvarf och
verkstäder. Efter hemkomsten förde W. 1846—47
som kapten den första svenska propellerbåten
("Linköping"), tog anställning hos rederifirman Lovén
& c:o, återinkallades 1848 i militär tjänstgöring
samt gick 1849 som frivillig i dansk örlogstjänst
under blockaden af tyska kusterna. Under dessa år
intresserade sig W. lifligt äfven för politiska
frågor, knöt förbindelser i riksdagskretsar och
deltog 1848—51 i utgifningen af tidningen "Bore"
(se d. o.). Kommenderad 1850 till Sundsvall som chef
för ett båtsmanskompani, började han definitivt
sysselsätta sig med affärer. Han blef borgare i
Sundsvall och tog i maj 1851 som premiärlöjtnant
afsked från krigstjänsten. 1855 bosatte han sig i
Stockholm.

Det var åt skeppsbyggnad och rederirörelse W. egnade
sin första affärsverksamhet, 1855 deltog han i
grundandet af filialbanker i Sundsvall och Hudiksvall
och beträdde därmed som Sundsvallsbankens förste
chef den bana, där han skulle göra sin egentliga
lifsgärning. Vid denna tidpunkt begynte man i utlandet
(särskildt i Frankrike) skapa moderna affärsbanker med
uppgift att samla och förränta det sparade kapitalet
samt göra detta
fruktbärande för näringslifvets behof. W. insåg
betydelsen häraf och blef banbrytaren i Sverige på
detta område. Själf säger han sig redan under sin
vistelse i Förenta staterna, vid tiden för den
stora bankkraschen 1837, ha lärt, "huru banker
icke böra skötas". Så mycket riktigare fann han
grundtankarna i stadgarna för den vid hans hemkomst
under bildning varande sedelutgifvande Östgötabanken
i Linköping. 1852 sökte han i Stockholm bilda en
filialbank, hvarå emellertid sanktion vägrades "på
grund af riksbankens närhet". Framgången af hans
norrländska företag ledde honom att söka större fält
för sin verksamhet. 1856 utfärdade han inbjudning
till teckning af lotter med solidarisk ansvarighet
i en sedelutgifvande bank i Stockholm. Kapitalet,
1 mill. rdr, fulltecknades på två dagar, och den
af W. bildade kreditanstalten, Stockholms enskilda
bank
(se d. o.), fick oktroj 1 juli 1856 för 10 år,
räknadt från 1 sept. s. å. W. förblef ända till
sin död dess verkställande direktör och nästan
enväldige ledare. Som sådan har han förtjänsten och
äran af de genomgripande reformer på bankväsendets
område, för hvilka denna bank gått i spetsen. Här
må nämnas endast utvecklingen af depositions-
samt upp- och afskrifningsrörelserna, hvarigenom
åt banken tryggades ett säkrare penningtillflöde,
diskonteringen af affärsväxlar, som gjorde banken i
vida högre grad än förut till en affärsförbindelsernas
förmedlare, samt införandet af postremissväxlar (se
Växel) såsom bekvämt medel för likvider. Med riktig
känsla för vikten af bankinstitutens solidaritet
ingrep W. jämte dåvarande finansministern
J. A. Gripenstedt kraftigt under 1857 års svåra
finanskris för att rädda Skånes enskilda bank. I
bildandet af Skandinaviska kreditaktiebolaget
(se d. o.) tog W. verksamt del och genomdref (emot
Tietgen), att denna bank fick sitt hufvudkontor i
Göteborg (i st. f. i Köpenhamn). Ifrigt arbetade
han för att skapa en inhemsk obligationsmarknad till
placering af de svenska statspapperen att så begränsa
skuldsättningen i utlandet. Det s. k. banksyndikatet
("de enskilda bankernas syndikat i Stockholm"), ur
hvilket sedermera Svenska bankföreningen framgått,
tillkom 1880 väsentligen på W:s initiativ. I tidens
bankpolitiska diskussioner tog han liflig del,
särskildt till värnande af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt. K. kung. om enskilda banker
af 20 maj 1864 och lagen för enskilda banker af 12
juni 1874 voro, i den form de slutligen erhöllo,
till väsentlig del frukter af W:s arbete. Under
sitt arbete på olika områden råkade W. emellanåt i
skarp konflikt med riksbanksintresset, särskildt då
Riksbanken stod under A. V. Dufwas ledning, hvaraf
han och hans bank fingo röna allvarlig känning under
1878 års kris. — Samtidigt som W. sålunda i mycket var
en bankväsendets nydanare, ingrep han betydelsefullt
på myntväsendets närliggande område. Han var en af
de förste konsekvente ifrarna för guldmyntfotens
införande i Sverige, och han såg detta sträfvande
krönas med framgång, hvaremot hans yrkande på
karolinen (à 10 francs) som enhet (se Karolin,
sp. 1119—20) icke trängde igenom. På den stora
myntkongressen i Paris 1867, där W. var Sveriges
officiella ombud, gjorde han sig bemärkt bl. a.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free