- Project Runeberg -  Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling
 Titel och innehåll | _Next >>_
User: Password:
Register | Login help

 
Search this site with Google:
 Project Runeberg | Catalog | RSS | Forum | Recent Changes | Comments?

305

STORBRITTANNIEN OCH IRLAND.

Litteratur.
Begtrup, D. Gr. Anmärkningar vid det engelska åkerbruket. Övers. Stockh. 1805.
Coleman, J. The cattle, sheep and pigs of Gr. Britain. London 1887.
Curtler, C. W. H. A short history of english agriculture. London 1809.
Ernle, Lord. English farming past and present. London 1922.
Hoskyns, Ch. Wren. A short inquiry into the history of agriculture. London 1849.
Prothero, R. E. Pioneers and progress of english farming. London 1888.
Thaer, A. Inledning till kunskapen om den engelska lanthushållningen. Övers. Göteborg 1801.
Venn, J. A. Foundations of agricultural economics. London 1923.

Efter de långvariga inre striderna under senare delen av medeltiden vidtog en omkring 150-årig fredlig period som blev en framgångstid för Englands jordbruk. Under denna tid ökades ytterligare den omsättning av jordägare, som redan under den föregående krigstiden börjat genom att många adelsmän till följd av ekonomiskt obestånd nödgats sälja sina gods. Härtill bidrog också reformationens genomförande, varmed följde indragning och försäljning eller förläning av kyrkans och klostrens gods. En annan medverkande orsak var den rika tillströmningen av ädla metaller från den nya världen och den stegrade ekonomiska företagsamheten särskilt under drottning Elisabeths regering och än mer handelns starka utveckling, i det att den härigenom framkallade prisstegringen gjorde jordbruket mer lönande än förr och lockade många, som vunnit rikedom på affärer, att nedlägga den i lantgods. Kyrkan, kloster och adliga ersattes sålunda i stor omfattning som jordägare av uppkomlingar, vilkas strävan att göra sitt kapital fruktbärande väl skarpt klandrades såsom snikenhet, hårdhet mot underhavande och brist på hänsyn för dessas mer på hävd än på rättsligt giltiga handlingar grundade rättigheter, men dock verksamt bidrog till att uppdriva lantbruket till högre avkastning.
306

Landets jordbruk främjades också genom allmänna åtgärder. Omsorg började ägnas åt förbättringen av landets vägnät, varigenom avsättningen av lantbrukets alster underlättades. Torrläggningen av sumpmarker, vilken förut igångsatts huvudsakligen av klosterfolket, fortsattes nu av regeringen. Framför allt märkes i detta avseende utdikningen av det stora kärrområdet söder om the Wash i östra kustlandet. Elisabeths och James I:s regeringstid var en avgjord framgångstid för jordbruket.[1]

De inre striderna under stuartarna och republiken medförde däremot stillastående eller tillbakagång för landets jordbruk, men med Wilhelms av Oranien tillträde till tronen (1688) vidtog åter en framgångstid. Han kom från världens förnämsta jordbruksland och var väl förtrogen med dess lanthushållning, vilken blev det föredöme, vars efterföljd snart gjorde engelsmän och skottar till det övriga Europas läromästare i lantbruk. Förhållandena voro också under nästan hela det 18:e århundradet gynnsamma för jordbruket. Så gott som oavbruten inrikes fred rådde, och industrien gick kraftigt framåt, så att den beredde en lätt avsättning för lantbrukets alster och kunde bereda arbete för de skaror, som genom bysamfälligheternas förvandling till samlade jordegendomar blevo hemlösa vid jordbruket. Skördarna utföllo också i allmänhet gynnsamt tack vare ökad och förbättrad odling, så att de trots en fortgående höjning av folkets levnadsstandard de flesta år under århundradets förra del fyllde folkets behov av spannmål och därutöver lämnade ett ofta betydligt överskott till utförsel. Spannmålsprisen voro väl jämförelsevis låga, under det att dagsverksprisen stego, och tiden var sålunda mindre gynnsam för jordbrukarna än för arbetarna, varför ock mycket åker skall hava nedlagts till bete. Men tack vare rika skördar och lönande ullpris voro dock förhållandena jämförelsevis goda även för jordbrukarna. Härtill bidrog den tullpolitik, varpå man redan på 1300-talet slagit in för att motverka alltför stora växlingar i spannmålsprisen. Utförsel av spannmål var vid den nyare tidens början förbjuden, då priset på den inländska marknaden gick över en viss höjd (6 sh. 8 d. per quarter vete), men blev år 1571 tillåten under vissa villkor och mot exportavgift. Vid Carl II:s tillträde till regeringen 1660 infördes rätt till både in- och utförsel men mot höga tullar. Är 1670 infördes systemet med exportförbud och en lägre tullsats, när marknadspriset översteg ett visst belopp (53 sh. 4 d.), men vid lägre pris en hög tull och därtill från år 1688 exportpremier vid låga spannmålspris.[2] Genom denna tullpolitik, som tillämpades även beträffande andra lantbruksprodukter och fortsattes oförändrad till år 1773, tryggades förbrukarna mot oskäligt höga pris och odlarna mot prisens nedgång under en väl lönande nivå. Ullprisen voro dock alltjämt så höga, att de vid de rådande höga arbetslönerna gjorde det mer lönande att behålla marken till bete än att uppodla den. Efter 18:e seklets mitt skedde ett omslag, i det att spannmålsprisen starkt stegrades, särdeles sedan krigen med Frankrike gjort tillförseln osäker eller tidtals avstängde den och medfört en stark höjning av frakterna. Upprepade svaga
307
eller till följd av väta illa bärgade skördar bidrogo att uppjaga spannmålsprisen. Vetepriset nådde år 1812 t. o. m. 155 sh. pr qu. Utförseln av spannmål upphörde därför, och vissa år betalades importpremier.

Den inrikes avsättningen av lantbrukets produkter underlättades genom ett intensivt arbete på samfärdsvägarnas förbättring. Mellan 1760 och 1780 sattes alla de stora landsvägarna i gott stånd, och en formlig mani att bygga kanaler uppstod, med den påföljd, att England blev Europas näst Holland rikaste land på vattenvägar.

Denna gynnsamma konjunktur framkallade här liksom i Frankrike livligaste intresse för jordbruket hos de högre klasserna. Det blev en modesak att skaffa sig en mönstergård och själv bruka den, och konung Georg III, »Master George på Windsor Home farm», gick i spetsen för godsägarna att på en sådan pröva nya växtsorter, jordförbättringar och redskap och underhålla förnämliga kreatursbesättningar. Det förr vanliga förhållandet, att godsherrarna voro frånvarande från sina gods, ansågs klandervärt, och lantbruket prisades som en för en gentleman hedrande sysselsättning.

Lantbrukslitteraturen flödade rikligt och lästes flitigt, kreatursutställningar, plöjningstävlingar o. dyl. höllos och lantbrukssällskap bildades.

De höga inkomster, som spannmålsodlingen inbragte, ökade ivern för byägornas skifte och sammanläggning till skilda gårdar samt till nyodling. Jorden hade alltsedan den nyare tidens början allt mer blivit en handelsvara, och detta förhållande ökades i den mån höga produktpris ökade jordens avkastning. Egendomsköp och jordförbättringar blevo mycket använda sätt för kapitalplacering, en utveckling som under krigstiden med dess uppjagade spannmålspris övergick till vild spekulation. Med krigets slut följde den oundvikliga reaktionen, vilken i förening med penningevalutans genom spekulation framkallade osäkerhet förlamade jordbrukets utveckling för årtionden framåt.

LÄNSVÄSENDETS UPPHÖRANDE och ÄGOSKIFTE, reformer, som voro grundläggande för det engelska jordbrukets storartade utveckling under den nyare tiden, hade påbörjats redan under medeltiden (sid. 167) men fingo under den nyare ökad fart till följd av den nu framträdande större ekonomiska företagsamheten och tilltagande kapitalismen. De vid jorden bundne villains hade förvandlats till landbönder med rättsligt tryggad besittningsrätt, copyholder, men dessas såväl som huvudgårdens ägor bestodo av talrika blandade små tegar, vilkas sammanläggning till större åkrar hade blivit mer trängande, i den mån jordens styckning fortgick. Denna hade ofta gått så långt, att en bys åker kunde vara delad i flera tusen tegar, varav till en gård kunde höra hundradetals, liggande blandade med granngårdarnas i de olika åkerstyckena och de plöjningar, vari dessa voro delade. Införandet av en lämpligare jordfördelning skedde i regel genom ägoskifte vanligen betecknat som enclosure (inhägnad), och redan före år 1530 hade enligt Fitz-Herbert de flesta lorderna inhägnat sina enskilda åkrar och ängar (the demesne land), varigenom dessa undandrogos den gemensamma betesrätten. Småningom sträckte sig ägoskiftet även till bond-jorden, som sammanfördes till större åkerstycken, vilka inhägnades.
308
Härigenom undandrogos dessa också från tvånget av likartad och liktidig brukning med grannarnas åker, och möjliggjordes ej blott ett intensivare åkerbruk utan även att igenlägga åkern till bete, när konjunkturerna gjorde detta lönande.

Samtidigt inhägnades också allmänningsjord till enskild egendom dels till nyodling (assart land), dels till betesmark.

Reformen innebar ett avgjort framsteg till ett mer \instgivande bruk av jorden, vilket ock visade sig genom att magra allmänningar förvandlades till bördiga åkrar eller väl vårdade betesmarker och genom det högre pris, som betalades för inhägnad mark.

Principen av denna reform hade erkänts redan före den nyare tidens början (sid. 167), men varje begäran om ett dylikt skifte måste, om frivillig uppgörelse ej träffades, avgöras genom en särskild dom av the Chancery court eller oftast av parlamentet. Dylika enclosure acts utfärdades i stigande antal ända in i 1800-talet. Under åren 1760—1797 utfärdades 1,532 skiftesakter berörande 2,804,197 acres. För Skottland utfärdades dock en allmän skiftesstadga år 1695. Skiftet mötte häftigt motstånd. Till följd av därmed följande förlust för övriga delägare i byn av betesrätten å det hägnade området, vilket för husmän och andra smärre bydelägare kunde betyda, att de ej kunde hålla kreatur, och för sådana, som hade rätt till delaktighet i allmänningsbetet utan att i övrigt höra till byn, förlust av denna rättighet. Skiftet medförde därför en minskning av böndernas kreatursantal och föranledde många husmän och småbönder att lämna sitt gamla hem, vartill de också i många fall tvungos därigenom, att godsägaren lät nedriva deras kojor.

Skiftet fick oftast karaktär av en strid mellan godsägaren och hans bönder, då i regel han ensam ägde medel att bestrida de med sakens genomförande förenade kostnaderna och ensam eller huvudsakligen skördade fördelen därav. Tillåtelsen gavs vanligen i enlighet med Statute of Merton av år 1235 (sid. 167) att hägna den del av allmänningen, vilken bönderna icke ansågos behöva för sina kreatur, och det var ofta godsägaren, som bestämde detta behovs omfattning. Saken fick en så mycket förhatligare dager, då, såsom mest skedde, godsägaren använde den honom tillskiftade jorden till betes- eller jaktmark och således undandrog denna från odling av brödsäd till folkets föda. Ogillandet av skiftet framträdde i åtskilliga skrifter av-tidens förnämsta ekonomiska författare såsom Fitz-Herbert, Tusser, Thomas Moore (i Utopia 1516), liksom i en mängd ströskrifter, visor och predikningar, vari godsägarnas vinningslystnad och landets avfolkande klandrades. Förbittringen över skiften utgjorde ock en av orsakerna till de resningar som förekommo i 16:e och 17 :e århundradena. Reaktionen visade sig också genom åtskilliga regerings- och parlamentsbeslut mot nedläggning av bondgårdar med minst 20 acres jord och om återuppförande av sådana som utrivits.

Då spannmålsprisen i början av 1600-talet stego, så att ingen nedläggning av åker till bete var att befara, återkallades flera av de däremot riktade förordningarna, men under Carl I ändrades styrelsens stämning mot skiftet, emedan det bidrog att minska lantbefolkningen och
309
brödsädesodlingen, så att t. o. m. påbud om avlägsnande av hägnaderna utfärdades.

Från senare delen av 1600-talet upphörde motståndet mot upplösningen av byarna och skiftet av deras jord. Åkerbruk och fårskötsel började att ej mer betraktas som motsatser, utan rotfrukter och klöver, odlade på åkern i omväxling med säd, blevo en allt viktigare del av fårens foder. Under senare delen av 1700-talet medförde den starka stegringen av spannmålsprisen en stark ökning av skiftesrörelsen och nu började den även få större omfattning i Skottland. Kostnaderna för dessa ärendens behandling i parlamentet voro mycket höga men nedsattes år 1801 i samband med utfärdandet av en allmän enclosure-act för England. Kostnaden för ett dylikt mål uppgick dock till 1,000—1,500 £, och för parlamentets bifall fordrades i allmänhet ett instämmande i ansökningen av 4/5 av de intresserade, däribland jordägaren och tionderättshavaren. Är 1805 beräknades ännu nära hälften av åkerjorden vara oskiftad.

Meningsutbytet om ägoskiftet fortgick väl alltjämt, men de fördelar voro uppenbara, som det medfört genom förbättrad brukning och dikning av jorden, rikare skördar och beten samt förbättrade kreatur, och ej minst slut på de ständiga striderna, som sambruket och tegblandningen föranlett. Jordbrukarnas ställning var också genomgående bättre efter än före skiftet, och detta gäller ej blott jordägarna utan även arrendatorerna, som omtalas såsom i allmänhet välmående. Från motståndarnas sida anfördes huvudsakligen, att jorden efter skiftet gav färre människor hem och arbete. Det berövade en stor mängd småbönder såväl självägare som copyholders och husmän deras hus och hem. Skiftet hade därigenom stor del i skulden till den lösa befolkningens och fattigvårdstungans ökning.[3]

För att genomdriva skiftet var vanligt att godsägaren förändrade landbönders ärftliga jordbesittning till upplåtelse för livstid, och arrenden på livstid till sådana på vissa år, för att kunna indraga jorden, då den sålunda ändrade upplåtelsetiden utgick. Innehavarna av större gårdar voro däremot föga utsatta härför utan drogo tvärt om ofta fördel av skiftet genom att få sina gårdar utbrutna och ej sällan ökade genom indragning av smålotter.[4]

STÖRRE OCH MINDRE JORDBRUKS relativa företräde var en fråga, som mycket avhandlades på 1700-talet. Under det att farhågan för ökad fattigvårdstunga tidigare framkallat lagbud mot uppförande av hus på mindre lägenheter än 4 acres, blev småningom den allmänna meningen gynnsammare stämd mot småjordbruk, och den år 1793 inrättade Board of agriculture förordade upprättande av sådana om 3 acres, vilka kunde föda en ko.[5] I allmänhet ansågs dock fördelaktigast, att lantgårdarna voro större, så att de lättare skulle kunna genomföra jordförbättringar och skaffa bättre avelshjordar.

SLÄKTGODS. Under det att sålunda jordegendom i stor omfattning gick i handeln, bildades under de stuartska stridernas tid på 1600-talet en stor
310
mängd av de oavytterliga släktgods, vilka intill nuvarande tid varit utmärkande för den engelska jordbesittningen, i det att det blev brukligt att, för att skydda egendomen från att indragas till kronan som straff för ägarens landsförräderi, låta registrera den som familjegods. I Skotland hade största delen av jorden från danernas besittningar övergått till släktgods tillhörande clanchefernas familjer.

JORDÄGAREKLASSER. Efter jordegendomens storlek och ägarens samhällsställning skilde man mellan godsägare (lord), lantjunkare (squires) och herremän (gentlemen) samt bönder (icke-herremän, yeomen). Den sistnämnda klassen tilltog starkt under förra delen av den nyare tiden och beräknades i slutet på 1600-talet med sina familjer utgöra omkring 1/7 av befolkningen. Med skiftets fortgång minskades deras antal. En stor del av dem sålde sin jord till förmögna personer, som genom att bliva egendomsägare ville förvärva den ställning och det inflytande som the gentry åtnjöt. Andra sålde äganderätten till sin jord, som de behöllo på arrende. Enligt Arthur Young var yeoman-klassen vid 1700-talets slut så gott som försvunnen i vissa landsdelar.

ARRENDE. Jämsides med skiftet av godsens byjord och arbetspliktens upphörande fortgick uppdelning av godsjorden till arrendegårdar, närmast föranledd av svårigheten för godsägaren att skaffa ersättning för den förlorade arbetsstyrkan. Detta innebar i regel ett framsteg, i det att en driftig arrendator vanligen införde en mer intensiv hushållning, än då jorden sköttes för ägarens räkning. Som en härvid ofta förekommande olägenhet framhölls, att vid utarrenderingen hela godsets jord utlämnades åt en mellanhand, »arrendemånglare», vilken i sin ordning utarrenderade de särskilda gårdarna, ofta till mycket höjt pris.[6]

Arrendatorernas ställning förbättrades genom att gårdarna allt mer gjordes större och besittningsrätten tryggare. Genom en lag år 1694 tillförsäkrades denna rätt arrendatorn gent emot köpare av egendomen. Under Carl II stadgades, att upplåtelse på mer än 3 år skulle göras skriftligt, och att arrendet i motsatt fall skulle gälla tills vidare. Redan i början av 1500-talet fingo innehavare av familjegods rätt att utarrendera jord på ända till 21 år, och upplåtelser på 3 släktled voro vanliga. Men arrendena voro dock fortfarande mest på ett år eller tills vidare (at will), med rätt för vardera parten att uppsäga kontraktet. Det var dock det vanligaste, att arrende gick i arv. Först på 1700-talet blev bestämd, längre arrendetid (12, 15, ja ända till 21 år) vanlig. I allmänhet var dock böjelsen för arrenden fastställda för längre tid icke stor hos någondera parten, emedan de mångåriga kontrakten hindrade både ägare och brukare att draga fördel av konjunkturernas växlingar, vilka ofta voro mycket stora.

För fruktbarhetens bibehållande voro visserligen de långvariga arrendena fördelaktiga, men då de voro uppgjorda på vissa år, så »sade kontraktet till arrendatorn, när han borde börja utsuga jorden» (A. Young). För att hindra detta införde Coke of Holkham (sid. 314) dels skyldighet att
311
använda Norfolkomloppet under kontraktstidens 5 sista år, dels att arrendatorn 2 år före den 21-åriga arrendetidens utgång fick meddelande om villkoren för en ny upplåtelse, varom redan då kunde uppgöras. Garantierna mot vanhävd lågo däri, att jordägaren, om egendomen ej sköttes efter ortens bruk, ägde rätt att återtaga egendomen, men det blev ock vanligt att i kontraktet intaga bestämmelser om trädning, gödsling i förhållande till skördar, inskränkning i rätt att bortföra foder, förbud att taga 2 sugande grödor å rad och att upplöja betesmark o. s. v. Det blev å andra sidan brukligt att tillförsäkra arrendatorn ersättning för jordförbättringar. Arrendatorn skulle i allmänhet underhålla byggnaderna och betala skatter utom grundskatten. Jordägaren plägade förbehålla sig skog, jakt och fiske.[7]

JORDBRUKSARBETARE. I och med att dagsverkspliktiga landbönder ersattes av arrendatorer, ökades herrgårdarnas behov av fast anställda tjänare och lejfolk. Genom upprepade tjänstehjonsstadgar (statutes of labourers) hade dessas villkor fastställts under senare delen av medeltiden (sid. 168) för att å ena sidan trygga dem mot husbondens godtycke och å den andra tillförsäkra denne arbetare till skäligt pris. Sålunda hade år 1495 dagsverkstiden fastställts för sommaren till 12—13 timmar och under vintern från dagbräckning till solnedgång, och år 1514 daglönen till 2 d. från påsk till Mikaelsmässan och l1/2 d. under vinterhalvåret med tillägg av lika mycket i kostpengar och viss ökning under skördetid samt årslön för dräng 16 sh. 8 d. och för piga 10 sh. jämte klädpenningar, 5 sh. för man och 4 sh. för kvinna.

Under motivering, att dessa lagar ej efterlevdes, utfärdades år 1563 en lärlingslag (statute of apprentices), enligt vilken var och en, som ej var född gentleman, ej hade jordegendom som gav 40 sh. årligen eller annan egendom värd 10 £, under åldern 12—60 år var skyldig att taga årstjänst, varom uppgörelse skulle träffas vid den årliga folkmarknaden vid Mårtenstid under medverkan av de kommunala myndigheterna. Varje brukare av minst 60 acres skulle vara skyldig att hava en lärling, som skulle stanna i tjänsten till fyllda 22 år. Avlöningarna borde för varje ort fastställas av fredsdomaren. Betalning och mottagande av högre lön belades med böter. Husbonde fick ej utan laga skäl avskeda tjänare och denne ej lämna tjänsten utan avskedsbetyg. Detta sätt för avlöningens fastställande bibehölls till 1814. Då prisen å spannmål och andra förnödenheter stego mer än arbetslönerna, hade dessas realvärde i början av 1600-talet sjunkit till omkring hälften men stego därefter, särdeles under förra delen av 1700-talet, då spannmålsprisen samtidigt höllo sig låga.[8] Till följd av dessa för arbetarna gynnsamma förhållanden och lättheten att få arbete i industrien blevo de då så anspråksfulla, att Jethro Tull klagade över det slaveri, vari jordbrukarna råkat under sina arbetare.

Från omkring 1760 ändrades, som nyss nämnts, förhållandena till arbetarnas nackdel, och dessas ställning blev härigenom så försämrad, att parlamentet genom Gilberts act år 1782 fann sig föranlåtet att besluta, att
312
tillskott till arbetslönerna skulle få utbetalas av statsmedel. Som en reaktion mot den avhysning av husmän, som mångenstädes skett i samband med ägoskifte, visade sig en benägenhet hos godsägare att upplåta mark för arbetaregårdar med en trädgårdstäppa eller tillräckligt jord att kunna föda en ko. De smålägenheter, som den lösa befolkningen i stor omfattning utan laglig rätt tagit i besittning på allmänningarna, fingo de vanligen behålla, och 21 års innehav ansågs hava givit hävd åt besittningsrätten.

Den svårighet att få jordbruksarbetare, som de arbetspliktiga landböndernas försvinnande medfört, hade sålunda upphört, och jordbrukarna kunde i allmänhet lätt få det lejfolk, som de behövde utöver den fast anställda arbetsstyrkan, vilken man i allmänhet sökte hålla nere vid det under hela året nödvändiga.[9]

JORDBESITTNINGSFÖRHÅLLANDENA i Irland gestaltade sig annorlunda än i England. Efter öns underkuvande under Elisabeth indrogs en stor del av jordegendomen och koloniserades Ulster med protestantiska nybyggare, företrädesvis skottar, från vilka denna landsdels jordägare härstamma. Konfiskeringen av jorden fortsattes och tog i synnerhet efter de förbittrade frihetsstridernas kuvande under Cromwell stor omfattning, men den mesta delen av jorden, som uppläts åt engelsmän och skottar, sammanfördes till stora domäner, vilkas ägare ej själva bebodde eller brukade dem utan föredrogo att stanna i hemlandet och blott njuta arrendeinkomsten av sina gods. Till följd av en utfärdad lag, som förbjöd katolska trosbekännare att förvärva eller arrendera jord, utlämnades godsen i regel åt protestantiska mellanhänder, vanligen på lång arrendetid eller på livstid med rätt för arrenda-torns arvingar att efter hans död behålla arrendet. Omkring 1/4 av Irlands jord skall på detta sätt häva övergått till protestantiska storarrendatorer, och dessa uppdelade jorden på katolska underarrendatorer, vilka i sin ordning kunde utarrendera den i än smärre delar. Alla dessa större och mindre jordbrukare och husmän stodo på grund av avtalens rättsstridighet så gott som rättslösa gent emot mellanhanden och måste finna sig i hårda villkor. Stor fattigdom rådde därför överallt bland de små irländska jordbrukarna, och alla framsteg i jordbruket på den sålunda delade jorden voro så gott som uteslutna. Även den jord, som stannade i de irländska ägarnas händer styckades allt mera genom den i lag stadgade delningen av jordegendom mellan arvingarna vid arvskifte, varifrån dock undantag gjordes för de protestantiska jordägarna. Först år 1771 upphävdes delvis förbudet för katolikerna att taga arrende, och 1793 blevo de fullt likställda med protestanter i rätten att besitta jord, men den till ytterlighet drivna jordstyckningen och den fattigdom, vari brukarna voro nedsjunkna, hindrade de framsteg i lanthushållningen, som införts i England och Skottland.

JORDBRUKSFÖRFATTARE och FÖREGÅNGSMAN. Genom klostergodsens indragning förlorade England sina insiktsfullaste odlare, vilka genom sin kännedom om äldre litteratur och andra länders jordbruk och trädgårdsskötsel kunnat för dessa näringar tillgodogöra redan vunnen erfarenhet, men denna förlust motvägdes därav, att här liksom i andra länder
313
vid den nyare tidens början framträdde författare, som lämnade sammanställningar av den tidens vetande och uppfattningar rörande lantbruket.

Främst bland dessa märkes Anthony Fitz-Herbert, vars arbete Boke of husbandrye (1534), en på praktisk erfarenhet grundad, detaljerad framställning av hela lantbruket och godsförvaltningen, för lång tid framåt blev de bildade jordbrukarnas främste auktoritet och förskaffade sin författare hedersnamnet »den engelska lantbrukslitteraturens fader». Han (eller hans broder John) författade även Boke of surveyinge and improvements (1539), som avhandlade godsförvaltningen. Ett annat ofta citerat arbete var Thomas Tusser’s Five hundred points of husbandrie (1562), bestående av rimmade regler rörande jordbruket. Han författade även Arte of gardening. Barnarby Goge gav i Foure bookes of husbandry 1570) en bearbetning av Heresbachs berömda Res rustica. Hugh Plat, vilken omtalats som Englands förste övervägande teoretiske jordbruksförfattare, var en av de första som uppfattade salter som växternas näring (sid. 222) och därför i Jewell house of art and nature (1594) manade till att genom en god vård av gödseln bevara dessa och till att använda hjälpgödselmedel. I Arte of setting of corne (1600) förordade han utsättning av enskilda korn (dibbling) och beskriver en enkel maskin genom vilken kornen sattes genom hål på en bräda. Gervase Markham, sin tids flitigaste lantbruksförfattare utgav The whole art of english husbandry (1608, i ny upplaga med något ändrad titel 1614), Farming Calendar (första uppl. 1606), The english husbandman (1635), Discourse on horsemanship (1593) m. fl. John Norden beskrev i Speculum Britanniæ jordbruket i olika delar av riket. Som den förste mer bemärkte ivraren för att taga det nederländska jordbruket till föredöme och därigenom »en större välgörare för sitt land än Newton» omtalar Arthur Young sir Richard Weston, vilken efter 30 års framgångsrik verksamhet som jordbrukare i Surrey måst som rojalist och katolik fly till Flandern, vars jordbruk han skildrade i Discourse of the husbandrie used in Brabant and Flanders. Manuskriptet kom i händerna på en till England inflyttad polack Samuel Hartlib, vilken år 1651 utgav det utan angivande av författare och följande år under titeln Samuel Hartlib his legacie or an enlargement of the Discourse etc. Senare utgavs det ännu en gång av en därtill oberättigad person under ny titel.

Ännu åtskilliga andra lantbruksförfattare från 1600-talet kunde nämnas. Författareverksamheten vid denna tid var så livlig och delvis av den art, att den framkallade misstroende mot »lärda jordbrukare» (bookfarmers).

Under det följande århundradet representeras strävandet att förbättra jordbruket mindre av författare än av praktiska föregångsmän och banbrytare för nya idéer. Först bland sådana framträdde Jethro Tull, vilken i Specimen of a work of horsehoeing husbandry (1731) och New horsehoeing husbandry (1733) framställde ett nytt system för jordens brukning, vilket blev det program, som samlade den tidens reformvänner inom jordbruket. Tull såg i jordens luckring det förnämsta medlet till underhållandet av jordens fruktbarhet (sid. 222) och ansåg gödselns verkan bero
314
på dess upplösande inverkan på jorden. För att kunna bearbetas även under växttiden borde jorden uppläggas i smala ryggar med 2—3 fots mellanrum, vilket ju var ett urgammalt bruk i Italien (sid. 68, 228) och jorden backas mellan de på dessa sådda växtraderna, för vilket ändamål han konstruerade en hästhacka. Genom att till nästa sådd lägga ryggarna i de förra fårorna skulle en jämn och grundlig bearbetning åstadkommas, som gjorde trädning obehövlig.[10] Om, såsom somliga tolkade Tulls uttalanden, han antog, att då jordkornens yta absorberade ämnen som växternas näring, så skulle han hava anat den först ett århundrade senare till sin betydelse uppdagade absorptionsförmågan hos jorden. Han var i alla händelser upphovsmannen till radsådd och hästhackning i England, och om än radsåddens företräde framför bredsådd var omtvistad, så vann dock hans odlingssystem, »the new husbandry», allt mer anslutning och kan betraktas som utgångspunkten för nutidens rationella jordbehandling.

illustration placeholder
Fig. 64. Jethro Tull.

En av de mest bemärkta ivrarna för Tulls jordbrukssystem var Charles 2nd Viscount Townshend (1674—1738), stor godsägare i Norfolk och berömd för sina stora hedodlingar, å vilka märgling, som kommit ur bruk, användes i stor omfattning, samt genom sin rovodling, som gav honom namnet Turnip-Townshend, och införandet av växelbruk, en av jordbrukets främste föregångsmän. Han angives som upphovsman till det s. k. Norfolkomloppet: rotfrukter, korn, klöver och vete, och hade genom märgling möjliggjort veteodling på sin lätta sandjord. Han skall ock hava varit den förste att göra klövervallen mer givande genom inblandning av gräs (rajgräs).

En annan, något senare, verksam främjare av det nya jordbruket var Thomas Coke på Holkham (senare Earl av Leicester, † 1842) även han stor godsägare i Norfolk och särskilt omtalad som den, som först i England använt gödsling med benmjöl, och odlare av kålrötter på åker till foder. Sedan hans uppmärksamhet fästs på ett av Stillingfleet år 1760 utgivet arbete om fodergräs, igångsatte han insamling av frö av vilda grässlag och använde sådana till insådd av betesmarker. Han räknas också som en reformator av arrendeväsendet, i det att han gjorde stora arrendegårdar, vilka han utarrenderade på 21 år med skyldighet för brukaren att använda Norfolkomloppet. För spridningen av de nya idéerna verkade han genom de jordbrukaredagar han anordnade i samband med sin fårklippning. Det möte
315
av denna art, »Holkham Glipping», som hölls 1818, skall hava varit hesökt av 600 personer, för vilka han höll öppen taffel under en hel vecka.

Till föregångsmännen hland Englands praktiska jordbrukare hörde Joseph Elkington (sid. 318) samt Robert Bakewell och bröderna Colling, vilkas verk omtalas senare (sid. 329). .

illustration placeholder
Fig. 65. Thomas Will. Coke,
Earl of Leicester.
Som den förnämste främjaren av ett förbättrat jordbruk på Irland under denna tid nämnes John Wynn Baker. På sin gård Laughinstown utförde han under en följd av år praktiska försök, offentliggjorda i the Dublin agricultural Society, omfattande en mängd frågor såsom om lämpliga växtföljder, jämförelse mellan inverkan på jorden av rotfruktsodling eller trade, mellan bred- och radsådd, mellan hästar och oxar som dragare, försök med nya redskap, såsom fyrskäriga plogar, drillplogar, kastmaskiner, dikesspadar m. fl., vilka han tillverkade och spred i landet. Än mer än försöksberättelserna verkade resultatens tillämpning på hans eget jordbruk, vilket blev en centralpunkt för förbättringars spridning i öns jordbruk.

Främst bland sin tids lantbruksförfattare står Arthur Young (1741—1820). Efter några års verksamhet som jordbrukare, vilken blev av betydelse genom de noggranna jämförande försök[11] han anställde men ekonomiskt förlustbringande, ägnade han sig helt åt arbetet för jordbrukets reformerande, varvid han stödde sig dels på egna försök, dels framför allt på sina iakttagelser under flera års resor i Englands olika landsdelar och i Irland, Frankrike, Flandern, Spanien och Italien, varöver han offentliggjorde vidlyftiga resebeskrivningar.[12] Sina reformförslag utvecklade han även i Farmers letters, Agricultural calender (1770) och Rural economy (1771), vilket sistnämnda arbete anförts som föregångare till Thaers berömda Grundsatser. Han redigerade Annals of agriculture 1784—1809. Han var en vältalig ivrare för alla de reformer i lanthushållningen, som under denna tid förordades, såsom för skifte och inhägnad, jordägarnas egen förvaltning av sin jord, täckdikning, kalkning, märgling och lerkörning, ängsvattning, avskaffande av det flerdubbla anspannet för plogen, användning av oxselar i stället för ok, och oxar i stället för hästar som dragare,
316
odling av rovor, ärter, bönor, vicker, klöver, lucern, esparsett och kräpp. Däremot talar han ej om huvudpunkterna i Tulls »new husbandry», radrådd och hästhackning. Han angives också som den som egentligen gjorde det av lord Townshend införda Norfolkomloppet allmännare tillämpat. Som sekreterare i Board of agriculture fick han tillfälle att direkt verka för reformernas genomförande och hade en stor del av förtjänsten av detta ämbetsverks Tivliga verksamhet. Av de Surveys of rural economy of England (12 delar 1787—98), som the Board lät utarbeta, hade 6 honom till författare. I övrigt utarbetades dessa av William Marshall.

illustration placeholder
Fig. 66. Arthur Young.
Naturvetenskapens betydelse för jordbruket, särskilt som förklaring av växternas näringsupptagande framställdes av Humphrey Davy, professor i kemi vid Royal Institution. Han höll år 1803 en serie av föredrag inför the Board of agriculture och fortsatte sedan sin föreläsareverksamhet angående jordbrukskemi i 10 år. Hans vetenskapliga ståndpunkt i avseende på växtnäringen överensstämde nära med den som samtidigt förkunnades av Thaer (sid. 223, 273).

LANTBRUKSINSTITUTIONER. Till spridandet av kunskaper och reformtankar inom jordbruket bidrogo åtskilliga mer eller mindre officiella sammanslutningar. Även i avseende på bildandet av sådana var England föregångslandet.

Äldst bland dylika sällskap var det år 1723 bildade skotska Society of improvers in the knowledge of agriculture, vilket ställt som sin uppgift att sprida kunskap i jordbruk genom studiekurser, uppställande av prisfrågor till utredning, besvarande av inkommande frågor och anställande av försök samt att genom belöningar uppmuntra framåtsträvande. Sällskapets verksamhet kröntes av sådan framgång, att vid dess upplösning 1725 betygades, att till väsentlig del var dess förtjänst, att »varje år skördas mera säd, där säd förut aldrig varit, än V6 av vad konungariket förut frambragt». Sedan ingick främjande av lantbruket i uppgiften för ett under åren 1755—65 verksamt allmänt sällskap för konst och näringar i Skottland.

För Irland stiftades år 1734 Dublin Society for improvement of husbandry, vilket från år 1736 utgav Weekly observations med uppgift att lämna allmänheten vägledning och »bringa i ljuset praktisk och nyttig kunskap från boksamlingar och studiekamrar».

I det egentliga England, där det år 1662 bildade allmänna vetenskapliga samfundet Royal Society verkat även för lantbrukets framåtskridande,
317
övertogs detta arbetsområde år 1755 av the Society for the encouragement to arts, manufactures and commerce, vilket sedan under en följd av år utdelade belöningar för försök och avhandlingar över uppställda ämnen och för förbättringar inom lantbruket men överlämnade detta verksamhetsfält åt därför särskilt bildade sällskap, i den mån sådana bildades. Bland sådana märkas som de mest verksamma: Bath and west of England agricultural Society, stiftat år 1777, the Highland Society, som stiftats för de skotska högländerna men från år 1834 blev det centrala skotska lantbrukssällskapet, samt the Smithfield cattle and sheep Society, vilket stiftades år 1793 och haft och har stor betydelse genom sina utställningar av slaktboskap vid Smithfield i London.

illustration placeholder
Fig. 67. Sir John Sinclair.
Efter förslag av en av landets mest bemärkta jorddrottar sir John Sinclair inrättades år 1793 Board of agriculture som en anstalt för hela öns lantbruk. Detta var så till vida officiellt, som det instiftats på grund av parlamentets beslut och 16 av medlemmarna i dess styrelse voro självskrivna genom sin ämbetsställning samt verksamheten åtnjöt 3,000 £ årligt understöd av statsmedel. Sällskapet anordnade en undersökning distriktsvis av landets jordbruk, ett arbete, som var avslutat år 1815, och som beträffande Skottland av Sinclair sammanfattades i Accounts of the husbandry of Scotland och General report of Scotland. Detta arbete blev en förebild för liknande företag i Frankrike och Ryssland. Sällskapet anordnade föreläsningar, anordnade försök med nödbrödsämnen, med slagruta m. m., utdelade belöningar för uppfinningar, anordnade lantbruksutställningar m. m. men upplöstes år 1822 efter en tids avtynande.

ÅKERBRUK. Jordens torrläggning skildras ännu i en av R. Child år 1655 utgiven skrift, A large letter – – – written to Samuel Hartlib som i hög grad försummad, vanligen åstadkommen blott genom vattenfårorna mellan de starkt kullriga tegarna, varför ock en dikning av fälten vore ett av de viktigaste behoven för Englands jordbruk. I ett ungefär samtidigt arbete, Walter Blith, The english impröver or new survey of husbandry, manar författaren till en systematisk avdikning såväl som bevattning. Han omtalar även täckdikning med sten eller risknippor, och dikning med tegelrör omtalas redan i början av 1700-talet som önskvärd. Täckdikning i ett regelbundet system, med fyllning av sten eller ris,
318
brukades också på 1700-talet i Essex, varifrån den vid århundradets slut spritt sig även till andra landsdelar.[13]

I motsats till »Essex-dikningens» grunda dikning av hela åkerytan framhöll Joseph Elkington å Princethorpe[14], att det vattenförande lagret och källådror borde uppsökas och diket grävas till grundvattnet eller ock borrhål göras i dikesbotten, genom vilka vattnet kunde uppstiga för att avledas. Likaså kunde vattnet avledas genom hål i dikesbotten ned till ett genomsläppligt jordlager. Elkingtons uppfinning belönades med en nationalgåva av 1,000 £ och fick rätt stor användning.

Ängsvattning omtalas på 1600-talet som en ny uppfinning[15] och förekom senare i sydvästra Englands kuperade trakter[16] som både uppdämning och översilning.

Gödsling av åkern skedde, så länge denna låg i tegblandning, huvudsakligen genom de betande djurens spillning, och då ett intensivare jordbruk med odling av rovor vunnit insteg, avbetades dessa vanligen på fältet för gödslingens skull. Fårskötsel ansågs fortfarande som det bästa medlet att vidmakthålla åkerns fruktbarhet. I avseende på gödslingen bibehöll sig länge tron på gammalt skrock, såsom att gödseln borde utföras i nedan och vid västanvind för att hava uthållig verkan. Som redan nämnts, framhöll dock redan omkring år 1600 Sir Hugh Plat att kreatursgödseln borde skötas så, att dess halt av växtnärande salt ej urlakades.

Under 1700-talet blev allt mer vanligt såväl att inblanda kalk för att befordra gödselns sönderdelning som att kompostera den med kalk och jord.[17]

Enligt Fitz-Herbert (sid. 313) hade såväl märgling som användning av de många hjälpgödslingsmedel, som brukats under medeltiden, avtagit, men senare tyckas sådana åter hava beaktats mera, i Child’s Large letter (1655) omtalas ej mindre än 55 olika slag. Tånggödsling var vanlig i Wales och gröngödsling med bovete förordades av Tusser (sid. 313). Även den urgamla frögödslingen förordades av Hartlib enligt romarnas gamla resept (sid. 68). Salpeter skall hava brukats till gödsling i början på 1600-talet, och något senare skola gatsopor från London hava tillvaratagits för gödsling i stadens omgivningar.

På 1700-talet fick märgling stor användning; 80—100 lass borde påföras per acre och detta upprepas vart 15:e—20:e år för att man skulle göra en mager sandjord bördig för vete. Äran att hava infört bengödsling tillskrives Coke of Holkham (sid. 314). Ett kalkrikt fosfatkonglomerat, kallat crag, i Suffolk användes som gödsling i fyndortens närhet.[18]

Bruket att bränna den omplöjda eller flåhackade ytjorden för jordens gödsling skall hava införts från Frankrike, men Arthur Young varnar för dess upprepade användning, emedan jorden därigenom bleve utsugen.
319

Jordens bearbetning omtalas föga i äldre skrifter och var väl i regel enahanda som på kontinenten. Dock omtalas redan på 1600-talet alvluckring på den djupa jorden i Tounton-nejden i Somerset, »Englands paradis».

Med införandet av det flandriska jordbruket och än mer med Tulls »nya jordbruk» fick bearbetningen en långt större vikt, och i samband härmed började också förbättring av den ofullkomliga redskapen, varvid i synnerhet skotska konstruktörer voro verksamma.

Fig. 68. Rotherham plogen. Enl. <span class=
Fig. 68. Rotherham plogen. Enl. Ransome Implements.
Av plöjningsredskap användes mest den gamla klumpiga normanniska eller angelsaxiska kärrplogen förspänd med 4—6, ja ända till 12 dragare, eller det primitiva saxiska spadårdret, vilkas anspänning vid dragarnas svans i Irland förbjöds genom en parlamentsakt år 1634. På Norfolks sandjord användes dock lättare svängplogar med 1 par eller t. o. m. blott 1 häst, liksom också en 2-skärig plog. Under 1700-talet kommo svängplogar för 1 par dragare efter den brabantska modellen (fig. 63) i bruk. År 1730 uttog Walter Blith patent å en plog av denna typ, vilken sedan tillverkades av I. Foljambe i Rotherham och som vann stor spridning i Skottland och norra England. Än mer berömd blev den skotske urmakaren James Small’s snarliknande plog, vilken böljade tillverkas år 1763 och sedan blev grunden för de flesta svängplogkonstruktionerna såväl i Storbritannien som i utlandet. Den hade en vändskiva av järn med välvd form, så att den vände tiltan, samt den sedan vanliga ensidigt triangulära billen, knivrist fäst i en hylsa samt åsen böjd och stärkt med ett kedjestag. Ett ytterligare framsteg var Robert Ransome’s i Ipswich patent (år 1785) på bill av gjutjärn och dettas beläggning med stålskär (1803).

Fig. 69. Bailey’s plog. Enl. <span class=
Fig. 69. Bailey’s plog. Enl. Greve, Redskabshere.
Bailey i Chillingham fastställde vid sina teoretiska studier av
320
vändskivans lämpliga form det lämpliga förhållandet mellan tiltbredd och plogdjup vid vallplöjning till 9:6 tum. De nya plogkonstruktionernas spridning befordrades genom de tävlingsplöjningar, som blevo vanliga mot 1700-talets slut.

illustration placeholder
Fig. 70. Cookes såningsmaskin. Efter Begtrup.
De första försöken att konstruera en såningsmaskin gå tillbaka till 1600-talet, men den första dylika maskin som kom till praktisk användning var den av J. Tull konstruerade, antagligen efter Locatellis modell som förebild (sid. 234). Ur 2 sålådor för 2 olika utsäden skedde utmatningen medels en med försänkningar försedd vals, och säden myllades i 3 rader medelst billar och en vidhängd harv. En efter samma princip konstruerad rovfrösåningsma skin utsådde fröet i 2 avdelningar, den senare avdelningens ovanpå det av den föregående utmatade och redan myllade fröet, varmed han ville vinna, att plantorna skulle komma upp i 2 omgångar, av vilka den ena borde kunna undgå jordlopporna.[19]

illustration placeholder
Fig. 71. Cookes hästhacka.
Mot slutet av 1700-talet framkommo flera nya såningsmaskiner, bland vilka James Cooke’s[20] bör minnas, emedan den, om än med många detaljförändringar, förblivit grundtypen för engelska såningsmaskiner. Den skilde sig från Locatellis maskintyp däri, att utmatningsvalsen i stället för fördjupningar hade skaftade skopor. Är 1790 förbättrades denna maskin genom att myllningsbillarna anbragtes vid ändan av vid en tvärbalk vridbart fästa armar, så att de följde jorden, i vilken de nedtrycktes genom påhängda vikter.

Tulls ovan omtalade hästhacka, som också kallats drillplog men saknade vändskiva, var avsedd att med sitt åt landsidan i vinkel uppvikta skär luckra jorden i de breda mellanrummen mellan de ryggar varpå radsådden skedde. Cooke’s hästhacka, som med knivar arbetade på slätt land i jorden mellan såraderna efter hans såningsmaskin, visade först den typ, som sedan blev vanlig för flerradiga hästhackor.
321

Även åtskilliga nya harvtyper sågo nu dagen, såsom den först av schweizaren Chateauvieux konstruerade skarifikatorn, avsedd att sarga gräsvallens yta, Robert Fuller’s grova pinnharv, kallad extirpator samt Essex-harven sammansatt av 5 enkla, romboidala rätpinnharvar hängda efter en gemensam dragbom. Jordhyvel kallades ett redskap, som med ett i jorden arbetande knivskär luckrade ytjorden och avskar ogräsrötter.

illustration placeholder
Fig. 72. Fullers extirpator. Enl. Ransome.
En i Norfolk och Suffolk använd radvält (drill-roller), bestående av lieformiga järnringar fastsittande på en gemensam axel, kan betraktas som urtypen för de nutida ringvältarna.

Den första brittiska tröskverksmodellen, år 1732 konstruerad av skotten Michael Menzies och bestående av på en roterande axel fästa rörliga slagor, vilka uttröskade den på ett golv utbredda säden, liksom ett liknande av Tull konstruerat tröskverk utträngdes i senare delen av århundradet av sådana med fasta slaglister på en cylinder, som roterade inom en omgivande sko. Denna konstruktion tillämpades först (1753) av en skotsk lantman, Michael Sterling, vilkens verk hade en lodrätt stående cylinder, under det att den moderna formen med vågrätt liggande cylinder 1778—1786 utexperimenterades av ännu en skotte Andrew Meikle. Hans tröskverk hade även matarevalsar samt genom utväxling från cylinderaxeln rörliga såll för sädeskornens skiljande från halmen.

illustration placeholder
Fig. 73. Essex harv. Efter Greve Redskabslære.
Även sädesfläkten utbildades under denna tid i England. Den skall först hava tillverkats av James Meikle, tröskverkskonstruktörens fader, vilken skall hava hämtat idén från Nederländerna, och år 1768 fick firman A. & R. Meikle patent på densamma. Den var emellertid då mycket ofullkomlig och undergick flera förbättringar, och först i den år 1800 av J. Cooch från Northamton konstruerade formen hade den nuvarande typen för dylika maskiner i huvudsak uppnåtts.

VÄXTODLINGEN kvarstod på den medeltida ståndpunkten olika länge i rikets olika delar. I Skottland, där skiftet först mot slutet av 1700-talet började att mer allmänt bryta det gamla run-rig-systemet (sid. 69), fortfor därför ensidig sädesodling, blott avbruten av den utsugna jordens trädning, vilken oftast utsträcktes till flera år på de avlägsnare ägorna, som sällan fingo någon gödsel. Även i Irland förblev mångårig sädesodling, vanligen 1 års vete och därefter havre, tills jordens utsugning nödvändiggjorde
322
trädning, rådande ännu in i 1800-talet. I England var ännu vid 1700-talets slut rätt vanligt det gamla bruket att på hemåkrarna, vilka erhöllo all gödseln, taga 6—8 år säd, mest havre, och därefter 1 års trade, under det att ut-åkrarna, som aldrig gödslades, ej kunde bära mer än 3 år säd, varefter de fingo ligga för fäfot att återhämta kraft under flera år. Men här omtalas även regelbundet treskiftesbruk redan vid den nyare tidens början, och omkring mitten av 1600-talet började växelbruk med rödklöver och rovor att införas efter holländskt mönster. Hedern härav tillskrives främst Sir Richard Weston.

Radsådd sysselsatte mycket 1600-talets författare. Sir Hugh Plat förordade (sid. 313) utsättning av enstaka korn och en radsåningsmaskin, och som redan nämnts (sid. 320) framkommo åtskilliga dylika förslag, tills först mot 1700-talets slut Cooke lyckades på ett praktiskt användbart sätt lösa detta problem.

Sir Plat förordade också utsädesväxling, utsäde från mager jord på fet och tvärt om, samt att till utsäde uttaga de bästa kornen ur de bästa axen, samma grundsats, som 150 år senare användes av hans landsman Hallet.

Av vete, som var huvudsädet på lerjord och under 1700-talet även odlades på starkt märglad sandjord (sid. 314), omtalas redan hos äldre författare såsom Hartlib likaväl som av A. Young många sorter med och utan borst samt olika färg på agnar och kärna. Mot rost och brand hos vete användes mot periodens slut betning med kalk, salpeter m. m. (jfr sid. 251).

Råg odlades huvudsakligen i norra England och Skottland.

Korn odlades olika sorter, även vinterkorn i de norra landsdelarna.

Havre var huvudsädet i Skottland och på Irland och även allmänt odlad i övriga landsdelar. Ett flertal sorter omtalas bland dem under 1600-talet även polsk (tatarisk?) och naken havre.

Av baljväxter odlades allmänt ärter (flera sorter), vicker (vinter- och vår-) samt åkerbönor, av vilka de små, rundade hästbönorna voro en viktig gröda på södra Englands styva lera.

Som blandsäd odlades vete och råg, havre och korn, samt havre, ärter och vicker.

Bovete och, om än mindre allmänt, spärgel odlades till grönfoder.

Av rotfrukter blevo rovor, som tidigare odlats blott i trädgårdar, i och med växelbrukets införande en av de viktigaste grödorna. Vanligast var vit rund, men även omtalas en rödköttig rund, gröntoppig rund och en tapprova (tankard). Morötter, röda och gula, odlades sedan gammalt på åker i Suffolk och senare även i stor omfattning i Londontrakten. Är 1777 skall den svenska kålroten ha införts, och dess namn, swedes, erinrar ännu om dess härkomst. Även betor började vid denna tid komma i allmän odling. Rotfrukterna bredsåddes, men vid den följande hackningen, vid vilken fästes stor vikt, utglesades de till 15—18 tums avstånd. Hackningen upprepades 1—2 gånger.

Potatis, som redan år 1565 skall hava införts till Irland av John Hawkins och 1585 till England av Francis Drake, anses ha kommit i fortfarande odling först efter utsäde, som Sir Walter Raleigh år 1623
323
infört från N. Carolina (sid. 20). Till en början odlades den mest som en kuriositet, men snart lärde man sig uppskatta dess stora värde. Mot slutet av 1600-talet omtalas i Houghton’s Collections on husbandry and trade, att potatisen under krigstiden hjälpte i den svåra spannmålsbristen. Först vid denna tid vann potatis en större spridning i England och ännu senare i Skottland. Vid slutet av 1700-talet omtalas en mängd sorter, vilkas antal förökades genom fröodling. Bland dem omtalas även yams eller svinpotatis.[21]

Jämte rotfrukter började kål att odlas till foder under 1700-talet, utplanterad på smala sängar eller drillar, men även mellan raderna av hästbönor.[22]

Rödklöver, som först skall hava införts år 1633 av lord Norden, fick senare med det nederländska växelbruket en stor betydelse för det engelska jordbruket och kreatursskötseln. Utsädet togs från Holland och Flandern, men man började snart taga eget frö av andra årets vall. Man bibehöll den 1—3 år.

Även vitklöverodling skall hava införts av Norden men omtalas föga. Esparsett- och lucernodling förordas av Hartlib (sid. 313). Under senare delen av 1700-talet började, tack vare Cokes (sid. 314) exempel gräsfrö skördas för igenläggning till vall, vilket förut skett med hösmål från skullen.

Lin- och hampodlingen synes hava varit i tillbakagång. Förordningar utfärdade av Henrik VIII och Elisabeth ålade varje innehavare av minst 60 acres åker att odla lin och hampa å minst 1/4 acre. Den nederländska linodlingen framhålles som efterföljansvärt exempel. Raps hade väl odlats i England åtminstone på Carl I:s tid, då den odlades på de vidsträckta kärrmarker, som då lades under plog[23], men först i samband med det nederländska växelbruket blev denna odling (av rape och coleseed, rov- och kålraps) allmännare. Saffran-odling hade rätt avsevärd betydelse i Essex. Vejde ansågs som en mycket lönande gröda.

Ängar, så gott som uteslutande å lågt liggande mark kring vattendragen, övervattnades från 1600-talet rätt allmänt såväl genom uppdämning som översilning.[24]

Ständiga betesmarker värderades högt, och frågan om den ekonomiska fördelen av att uppodla dem till åker eller att tvärtom igenlägga åker till bete var en mycket avhandlad fråga, som i praktiken besvarades olika efter spannmålsprisets höjd. Under 1700-talet började omsorg ägnas ej blott åt betesmarkernas vård utan även åt anläggning av sådana med insådd, vartill användes främst engelskt rajgräs men även hundäxing, ängs- och kärrgröe samt timotej (mindre uppskattad), ängskavle och knylhavre, de två sistnämnda dock huvudsakligen för slåtterängar.

Humleodling uppgives hava införts från Nederländerna i början av 1500-talet, men då denna växt fanns vild i landet, är antagligt, att den redan tidigare varit odlad, och redan Edward I omtalas hava haft humleodling. Till en början användes den odlade humlens unga skott som grönsak liksom
324
sparris. Odlingen skall hava ökats hastigt under 1500-talet men avtog under det följande århundradet, för att sedan åter ökas, så att den år 1799 skall hava upptagit 12,000 acres, till största delen i Maidstonedistriktet i Kent, »the mother of hopgrounds». Den odlades i 3 fot höga kupor med 2—5 plantor kring varje stång; odlingen ansågs vara synnerligen lönande.[25]

TRÄDGÅRDSSKÖTSELN, som råkat i förfall under medeltidens senare av inbördeskrig oroade del, uppblomstrade åter och fick särdeles under drottning Elisabeths regering ett kraftigt uppsving.

Köksväxtodlingen beskrives väl av Hartlib såsom tämligen fattig, men Harrison[26] i senare delen av 1500-talet uppräknar bland allmänt odlade växter meloner, pumpor, gurkor, rädisor, morötter, palsternackor, kål, rovor och olika slags sallad. Senare gick denna odling ytterligare framåt under inflytande från Nederländerna.

Fruktodlingens framsteg under 1500-talet tillskrives främst Henrik VIII:s trädgårdsmästare Richard Harris, och i Harrisons nyss anförda arbete uppräknas äpplen, plommon, päron, val- och filberts-nötter som allmänt odlade i nya värdefulla sorter samt aprikoser, mandlar, persikor, fikon, korneil och vin som vanliga i adelsmäns trädgårdar. Kent stod på 1600-talet främst i fruktodling och därnäst Devon-, Hereford-, Worcester- och Gloucester-shire; på 1700-talet omtalas Devonshire, Cornwall och Herefordshire för sin fruktodling, särskilt av äpplen för ciderberedning. Åtskilliga ännu ansedda sorter omtalas såsom pippin, parmän, Windsorpäron, bergamotter, bonchretien och damascenerplommon. Hartlib (1651) uppgav äpplesorternas antal till 500!

Förädling skedde mest genom ympning men även genom okulering och ablaktering. För beskärning gavs redan på 1600-talet noggranna regler. Gödsling av fruktträden omtalas som vanlig under 1700-talet.[27]

Vid anläggning av prydnadsträdgårdar och parker under 1500-talet sökte man ställa de delar, som närmast omgåvo huvudbyggnaden, i nära samband med dennas plan och lät murarnas dekorationer motsvaras av geometriska mönster i blomsterrabatterna. Senare blev den av Lenôtre utbildade stela franska stilen allenarådande vid större anläggningar, men på 1700-talet inträdde en reaktion genom den naturliga, engelska parkstilen, vars förste upphovsman var landskapsmålaren William Kent (omkr. 1730), och som vidare utbildades av Lancelot Brown († 1783). Denna stil, som hade landskapsmålningen till förebild, sökte att efterlikna den fria naturen med omväxlande fristående träd och grupper av träd och buskar, samt mellan dem slingrande vägar och vattendrag, med tillvaratagande av vackra utsikter. Endast de närmaste omgivningarna kring byggnaderna fingo regelbunden anordning. Arkitekten W. Chambers införde i denna stil kinesiska motiv, vilka till en tid blevo mycket på modet.

HUSDJURSSKÖTSELN kvarstod i Storbritannien liksom i andra länder på den tidigare låga ståndpunkten, så länge ägogemenskapen rådde, varmed följde ett ofta knappt bete på överbesatta betesmarker, stubbåkrar och
325
trädosskiften. I och med att inhägnandet av åkerjord och allmänningarna foitskred, inträdde framsteg ej blott i kreaturens antal idan även i ökad kroppstillväxt. Under det att sålunda medelvikten år 1500 uppgavs för kor till 320 och för får till 28 skalp. (145 och 13 kg.) omtalas 100 år senare så höga vikter som 600 skalp, för bästa nötkreatur och 44—46 för får.

illustration placeholder
Fig. 74. Rob. Bakewell.
Denna framgång blev ännu mer utpräglad och allmän under 1700-talet, vars senare del blev en genomgripande reformperiod för den engelska kreatursskötseln. Fodertillgången ökades genom den fortgående inhägnaden av betesmarker och åker samt odling av rödklöver och rovor, och därjämte började också utfodring av oljekakor och annat kraftfoder. Strävandet att öka djurens storlek och köttrikedom sporrades av stigande efterfrågan på kött och, beträffande får, genom den nedgång i ullprisen, som blev en följd av utförselförbudet för denna vara (sid. 331). Endast i Englands, Wales’ och Skottlands bergstrakter, i vilket sistnämnda land man hade fäbodar (shealings) på de avlägsnare betesmarkerna, förblev betet på de naturliga betesmarkerna huvudsaken. I rikets övriga delar ägnade man väl omsorg åt betesmarkernas förbättring, men på åker odlat foder blev allt mer övervägande även till sommarstallfodring.

Samtidigt som sålunda husdjurens utfodring förbättrades, inriktades arbetet på att frambringa djur med stor förmåga att bilda mycket kött av bästa beskaffenhet. I detta avseende stodo de brittiska kreatursraserna mycket lågt. Hos nötkreaturen hade lämpligheten som dragdjur varit den högst uppskattade egenskapen, och högbenthet och grov benbyggnad hade därför synts mest önskvärda. Hos fåren hade ullens mängd och beskaffenhet hittills ansetts som det viktigaste, samtidigt som dock stort avseende fästes vid i olika trakter växlande smakriktning i avseende på eljes oväsentliga yttre karaktärer såsom färg, hornens riktning m. m.

Konsten att hos de oförädlade lantraserna utbilda produktionsanlagen i viss riktning utvecklades först av Robert Bakewell (1725—1794), en lantman, vilken förvandlade sin fädernegård Dishley i Leicestershire till en verklig mönstergård med avdikade åkrar, bevattnade ängar och kreatur, som överträffade allt vad man dittills skådat. Målet vid hans djuravel var att frambringa djur med snabb tillväxt och förmåga att ansätta mest möjligt av kött på de kroppsdelar, vars kött är värdefullast, med minsta möjliga utveckling av i detta avseende mindre värdefulla delar, d. v. s. djur med fin benbyggnad, litet huvud och korta extremiteter. »Det kostar lika mycket att göra horn, ben och avfall som kött, men endast det senare betalar sig.»
326
I detta syfte uppsökte han och använde till avel djur, som syntes äga de önskade anlagen utan att fästa avseende vid rasen och sådana yttre egenskaper, som syntes sakna betydelse för den önskvärda produktionen. Sedan använde han fortsatt noggrant urval efter samma grunder, med en långt driven inavel för att befästa de önskvärda egenskaperna, vilket stod i skarp motsats till den gällande uppfattningen om fortsatt korsning som det verksammaste medlet till en kreatursstams förbättring. Inavel driven ända till incestavel blev från denna tid vanligt vid utbildandet av förädlade raser.

På detta sätt bildade han sin berömda stam av Leicesterfår, vanligen kallad New-Leicester- eller Dishleyrasen. Hans försök att på samma sätt förädla den gamla långhornade boskapen hade mindre framgång. Däremot tillskrives honom förtjänsten att först hava av den engelska lanthästrasen gjort en tung draghäst.

Som klok affärsman hemlighöll Bakewe11 sin förädlingsmetod och sålde icke något framstående avelsdjur utan hyrde blott ut dem för betäckning och erhöll för dem varken förr eller senare uppnådda avgifter. År 1789 bildades ett bolag för att föröka hans förädlade fårras, och detta hyrde hans baggar för 6,000 guineas, eller 20 för varje bagge, under en betäckningssäsong. Uthyrning av handjur under betäckningstiden blev också allmänt bruk.

Bakewells förädlingsmetod tillämpades snart av flera av hans samtida djuruppfödare. Bland dem märkas John Ellman på Glynde, vilken utbildade en förädlad stam av Southdown-får och för övrigt gjort sig förtjänt att minnas som stiftare av Smithfield-klubben (sid. 317) samt de ryktbara skaparna av den moderna korthornsrasen, bröderna Charles och Robert Colling (sid. 329).

Husdjurssjukdomar. De svåra farsoter, som ödelagt kreatursbesättningarna under senare delen av medeltiden, hade visserligen upphört, men kolik, mjältbrand, lungröta, igelsjuka och fårskabb voro vanliga. Skabbs förekomst ansågs som en följd av det gemensamma betet på allmänningar. Igelsjukans orsak, upptagandet av parasiter med fodret på sanka betesmarker, var redan känd. De kurer, som förordas mot sjukdomarna, voro ännu på 1600-talet ofta högst egendomliga såsom mot igelsjuka att ingiva djuret aska av en huggorm, från vilken huvud och stjärt bortskurits, eller mot kolik att låta det sjuka djuret betrakta gäss eller än hellre ankor simmande i vatten. (Hartlibs Legacie.)

Under det 18:e århundradet inträffade upprepade svåra härjningar av kreatursfarsoter. Igelsjuka vållade stora förluster av får år 1735 och sedan upprepade gånger under inverkan av den fuktiga väderlek, som ofta rådde under senare delen av detta århundrade. Likaså uppträdde boskapspest 3 gånger under förra hälften av århundradet särskilt svårt år 1745 samt 1754. Det sistnämnda tillfället är av särskilt intresse, därför att för sjukdomens utrotande förordnades, att alla angripna djur skulle skjutas och nedgrävas och platsen, där djuren dött, skulle rökas genom förbränning av tjära, beck och krut samt ladugården tvättas med ättika och vatten.

Hästavel. Den brittiska häststammen var enligt samtidas vittnesbörd vid
327
den nyare tidens början i allmänhet av dålig beskaffenhet, och kunde ej annat vara, då unghästar, hingstar och ston fingo gå tillsammans på allmänningarna, tävlande med de övriga husdjuren om det magra betet, men den ansågs hava goda anlag. Harrison beskriver i Description of Bri-tain (1577) de engelska hästarna som höga ehuru ej så ofantliga stora som i andra länder, utmärkta för sin lediga skritt; 5—6 kärrhästar sägas draga ett lass av 30 ctw (1,600 kg.) en lång dagsresa. Markham (1614, sid. 313), beskrev den engelska hästen som oöverträffad i strängt arbete och uthållighet, med försvarlig kroppsbyggnad, stark och tapper.

Olika lokala slag omtalas såsom Yorkshire-sadelhästen från Clevelanddistriktet, den tunga hästen från Midland-grevskapen, Suffolk punch och den irländska »hobbyn», rikets bästa flackhäst. Även utländska hästslag började tidigt införas. Sålunda omtalas neapolitanska hästar som de högst skattade ridhästarna, men framför allt gjort engelsmännens smak för jakt och kapplöpningar de lätta orientaliska slagen såsom arabiska, berberska och turkiska hästar eftersökta för förädling av det inhemska hästslaget. Bästa jakthästen (hunter) erhöll man enligt Markham genom dylik korsning.

För att förbättra den genom den fria betesgången urartade häststammen påbjöd Henrik VIII, att ägare av hjortparker skulle i dem hålla 2 avelsston om minst 13 hands (132 cm.) höjd och något senare utfärdades förbud mot att låta någon hingst under 15 hands (152 cm.) beta på skog, jaktmark eller allmänning.

Henrik VIII hade i sitt stuteri på Hampton Court ston av orientaliskt blod, och även samtida enskilda jordägare höllo ädla avelsdjur. Jakob I skall år 1602 hava infört den första arabiska hingsten i England, »Markhams arab», vilken dock blev föga använd i aveln. Den under Carl I:s tid av hertigen av Buckingham införda »Buckingham turk» eller »Helmsley turk» samt 3 vid Wiens belägring (år 1684) tagna turkiska hingstar, bland dem den berömda Byerley turk, räknas däremot som den engelska fullblodsrasens stamfäder. Carl II lät införa 4 ston från Tanger, men huruvida denne konungs »royal mares», vilka äro beryktade i kapplöpningarnas hävder, alla varit av orientaliskt slag, har varit omtvistat och kan ej avgöras, emedan vid denna tid uppgifter om mödrarna vanligen saknades i hästarnas stamtavlor.

Kapplöpningar hade börjat hållas åtminstone i början av 1600-talet och voro mycket populära redan under Carl II:s tid (1660—1685).

Till den engelska fullblodsrasens stamfäder räknas även några i början av det 18:e århundradet införda orientaliska hingstar Darley arabian, som infördes från Aleppo, och Godolphin arabian, vilken skall hava skänkts av kejsaren av Marocko till konung Ludvig XV och år 1728 hava sålts till England, där han slutligen hamnat hos earlen av Godolphin, efter vilken han fått sitt i stamboken använda namn.

Dessa och andra, mindre bemärkta orientaliska hingstar och deras avkomlingar hava använts för bildande av den engelska fullblodsrasen, vilken dock icke uppkommit genom renavel av orientaliskt blod utan är en korsningsprodukt mellan detta och djur av den inhemska häststammen, vilken
328
i förväg var uppblandad med de raser, övervägande varmblodiga, vilka tidigare införts. I rasens stambok äro hingstarna alltid härledda från djur av orientalisk ras, under det att stona till stor del tillhört den engelska lant-hästen. Men ej heller hingstarnas härkomst i äldre släktled är säkert känd. Vid början av stambokföringen av kapplöpningshästar hade man blott kapplöpningskalendrars uppgifter att gå efter, och dessa börja bliva pålitliga först i och med Weatherly’s racing calendar, som utkom från år 1773. Från början infördes i stamboken både djur av bevisligen orientalisk härkomst och andra, vilka vunnit berömmelse på löparebanan, senare blott avkomlingar av redan stambokförda djur.

Hästavel för kapplöpningsbanan och för jaktritt var en ständigt högt skattad sysselsättning för den engelska gentleman-lantbrukaren och hade redan före det nittonde århundradets ingång lett till en väl konsoliderad rasavel. Vid denna användes en långt driven inavel, långt innan denna blev erkänd som ledande grundsats vid husdjursaveln. Om enskildheterna av den engelska fullblodshästaveln finnes en mycket rik litteratur.[28]

Utom de rent orientaliska hästarna hade sådana införts till England från snart sagt alla europeiska länder, från Neapel, Sardinien, Spanien, Ungern, Polen, Tyskland och Flandern, med den påföljd, att Bradley[29] fann anledning att uttala tvivel, om över huvud taget någon verkligen engelsk häst fanns annat än de vildfödda hästarna i några av landets skogs- och bergstrakter. Emellertid började inhemska häststammar att utbildas i vissa delar av landet under inflytande av infört avelsmaterial. Sålunda omtalas, som nämnt, redan tidigt the Suffolk punch, som alltmer utvecklades till en utmärkt draghäst av omkring 15 hands (152 cm.) höjd. I Midlandgrev-skapen förbättrades likaså den stora, hög- och, grovbenta, vanligen svarta kärrhästen, varvid även hästar från Zeeland användes. Denna häst upptog Bakewell, som nämnt, till förädling och åstadkom en tung, kort, lågbent draghäst. Likaledes förbättrades den skotska lanthästen i Clydes bördiga dal genom korsning med låglandshingstar.

Nötboskapen berömmes av Harrison, vilken i sin Description of England (1577) säger, att maken till de engelska oxarna, som mätte 1 yard mellan hornspetsarna, ej fanns i något land i Europa vare sig i kroppsstorlek eller köttets godhet, men andra uppgifter finnas, som visa, att boskapen i allmänhet hade ringa storlek. Av de olika lantraserna ansågos den av Harrison omtalade långhornade rasen i Midlandgrevskapen som den bästa slaktboskapen. De bästa dragoxarna lämnade däremot den högbenta, vitskäckiga Lincolnboskapen och den blodröda boskapen, den nutida Devonboskapens ursprung, i Somerset- och Gloucestershire i sydvästra England. Den skotska boskapen ansågs som den härdigaste. Kullig boskap var enligt Fitz-Herbert förhärskande i Aberdeenshire, men horn och »nabbar» voro ännu vanliga. Jämte de inhemska slagen användes även holländsk boskap, som enligt Worlidge (1618) överträffade de engelska i mjölkavkastning.
329

På de magra betena kunde nötboskapen ej tävla med fåren vare sig i förmåga att föda sig eller i avkastningens värde i förhållande till omkostnaderna, och den stod därför tillbaka för dessa i den dåtida lanthushållningen. För att hindra nedgången i nötboskapens antal utfärdades därför åtskilliga olika förordningar, såsom under Henrik VIII förbud att slakta kalvar under vissa månader på året och under Filip och Maria ett påbud, att för varje 60 får skulle hållas en ko, för 120 får årligen uppfödas en kalv, o. s. v. Bland nötboskapen hade naturligtvis oxarna den största betydelsen. Vanligen användes de som dragare till 9—10 års ålder och göddes sedan efter vårbrukets slut på betet till slakt.

Först i senare delen av 1700-talet började man att mera bestämt skilja mellan de olika raserna. Man indelade dem efter hornstorleken. De flesta räknades som medelhornade. Bland sådana omtalas de helröda North Devons, Sussex och Herefords, de svarta Cornwall-, Pembroke- och Anglesea, den rödbrokiga Ayrshire, som var högst ansedd för sin mjölkavkastning, samt West-Highland-, Aberdeen- och Angusraserna. De båda sistnämnda, som delvis bestodo av kulliga djur, brukade gödas för Londonmarknaden i Norfolk och Suffolk, vilkas nuvarande kulliga boskap skall hava uppkommit genom korsning mellan dessa båda tillförda djur och grevskapens lokala slag, av vilka Norfolks i regel var behornad, under det att Suffolk sedan gammalt även haft kullig boskap.[30]

Den långhornade boskapen i nordvästra och Midland-grevskapen var röd- och vitbrokig eller strimmig, storvuxen och tidigt berömd som både kött- och mjölkras. Bakewell sökte förädla den, men utan att resultatet motsvarade det som nåddes med den korthornade boskapen i Yorkshire och Lincolnshire. Denna, vilken av Culley i Observations of live stock (1786) kallas den korthornade eller holländska, uppgives allt sedan början av 1600-talet hava korsats med holländska tjurar, varför ock dess färg var växlande men mest röd och vit, vilken också var det vanligaste hos de holländska djuren.[31] Den kallades även Holderness- eller Teeswater-boskap och omtalas som storvuxen men illa byggd och mjölkrik. Den skall redan tidigare hava varit föremål för strävanden att förädla den till en köttras, men förtjänsten omi den förädlade korthornsrasen tillskrives i främsta rummet bröderna Robert och Charles Colling.[32] Vardera av dessa samlade en besättning av utvalda djur av ortens boskap och lyckades att enligt den av Bakewell redan med framgång tillämpade avelsmetoden (sid. 325) under åren 1770—1810 bilda synnerligen utpräglade göddjursstam-mar med stor snabbvuxenhet och säker förärvningsförmåga.

På rasens bildning anses några särskilda djur hava haft det största inflytande. Främst nämnes tjuren Hubback, vilken skall hava haft till fader Studley av en berömd korthornsstam. Han var liten, med särdeles rundade former och en sällsynt fin hud, men med ringa fruktsamhet, vilken egenskap jämte de goda gingo i arv till hans avkomma, samt av hans
330
avkomlingar Foljambe, Favourite och Comet, vilken sistnämnde vid försäljningen av Charles Collings hjord betingade det för sin tid oerhörda priset av 1,000 guineas (20,000[33] kronor). Några av Charles Collings kor, Duchess, Daisy, Cherry och Lady Maynard blevo stammödrar för rasens förnämsta familjer. Genom till upprepad incestavel driven inavel men även med enstaka användning av framstående djur av annan ras (t. ex. en röd Galloway-ko) nådde särskilt Charles Colling för sin tid oerhörda resultat, och då deras hjordar, Charles’ 1810 och Roberts 1818 såldes på auktion, spredos de framstående avelsdjuren till ett större antal besättningar, i vilka aveln fortsattes efter de av föregångsmännen angivna riktlinjerna.

Fig. 75. Charles och Rob. Colling.
Fig. 75. Charles och Rob. Colling.

Bakewell och bröderna Colling funno snart efterföljare. Andra raser, särskilt Herefords (av Tomkins från 1769) och North Devons, förädlades efter samma grunder, och bildande av avelsbesättningar blev en hederssak för rika godsägare. Till förbättringen av slaktboskapen bidrog mycket den år 1793 bildade Smithfieldklubben genom sina utställningar.

Kornas mjölkningsförmåga var i allmänhet vid denna tid föga beaktad, och den ensidiga utvecklingen av köttbildningsförmagan hade till följd minskade anlag för mjölkproduktion hos de högst förädlade korthornsstammarna.

Mjölkhushållningen var i England mest riktad på osttillverkning. Mest ansedd redan på 1500-talet var Cheshireosten och i andra rummet Ched-dar-, Shropshire- och Warwickshire-, allt i västra Englands kuperade trakter. Stilton-ost började omtalas i slutet av 1700-talet. Det sydöstra låglandet, särdeles Suffolk, var däremot berömt för sitt smör.[34]
331

I Irland var smör mjölkhushållningens huvudsak. Redan i mitten av 1500-talet ägde en betydlig utförsel därav rum och tillväxte så, att den år 1800 översteg 200,000 ctw (10 mill. kg.). Smöret utfördes såväl till England som till andra länder, och omkring 1770 anordnades smörbörsen i Cork, som länge var det förnämsta centrum för smörhandeln, liksom det irländska smöret åtnjöt det högsta anseendet i Europa.

Fåren voro vid det mindre framskridna lantbruket med riklig tillgång på magra betesmarker de viktigaste bland husdjuren, och så blev än mer förhållandet, i den mån kostnaderna för mänsklig arbetskraft och svårigheten att skaffa sådan ökades. Antalet får var därför stort i alla rikets delar, och hjordar på tusental djur omtalas från de stora godsen. Inkomsten från djuren togs huvudsakligen genom ullen, vilken därför hade så övervägande betydelse, att Markham utdömde fårens mjölkning, emedan den minskade ullmängden. Även betenas förbättring ansågs sänka ullens kvalitet, även om den ökade dess mängd. Ullen klipptes vanligen i juni; tidigare brukades att lösrycka den, men detta förbjöds i en parlamentsakt år 1634. Tidigare gick en stor del av den långa ullen till väverierna i Flandern, där den var högt skattad såsom lämplig för kamning, under det att den kortare ullen, som ej kunde tävla med den spanska, icke exporterades. Då på Elisabeths tid (i slutet av 1500-talet) en inhemsk vävnadsindustri uppblomstrade i England, minskades denna utförsel och förbjöds slutligen.

Ullprisens nedgång under förra delen av 1700-talet hade visserligen något minskat intresset för fåraveln, vilket visade sig genom att igenläggning av åker till betesmark avtog, och uppgången i ullprisen under århundradets senare del ändrade ej detta förhållande, då sädesprisen stego än mer. Fårskötseln fortfor alltjämt att utgöra en viktig gren av lanthushållningen, men djuren voro ännu vid slutet av 1700-talet[35] enligt Sinclair till större delen av alldeles oförädlade slag, med sparsam och grov ull.

Vissa trakters får voro dock redan i äldre tid utmärkta för olika ullrikedom och olika kvalitet på ullen. Sålunda erhölls den finaste, korta ullen från de små, svarthuvade fåren i Shropshire och Hereford med Leominster som centrum, under det att de i Cbtswoldområdet hade en längre, rakare och grövre ull. Det senare var i än högre grad fallet med de storvuxna fåren i Leicestershire och övriga Midlandgrevskap. Lincolnshires salta marskbeten buro det största fårslaget med den grövsta ullen. Även Yorkshirefåren voro stora med grov ull, blandad med raka hår. De waleska prisades för sitt goda kött. Likaså de små förkrympta Shetlandsfåren, vilka hade en ringa mängd fin bottenull, täckt av täta, grova täckhår. På Shetlandsöarna uppgives även finulliga får hava funnits, vilka troddes vara av spansk härkomst.

Då senare fårens köttproduktion allt mer beaktades men ullkvalitetens betydelse minskades, kom den förädling, som under senare delen av 1700-talet började ägnas detta djurslag, att huvudsakligen riktas på kroppsstorleken och köttigheten. Föregångsmannen på detta område var, såsom ovan (sid. 125) nämnts, Robert Bakewell, vilken av det högbenta, kantiga, senvuxna fårslaget i Leicester- och Warwickshire genom urval efter de
332
önskvärda egenskaperna utbildade den av kött- och ullrikedom samt snabbvuxenhet utmärkta New-Leicester- eller Dishley-rasen. Denna fick inom fåraveln något så när samma betydelse som fullblodsrasen inom hästaveln och korthornet för nötboskapens förädling. Bakewell fick också snart efterföljare vid förädlingen av olika raser, varvid man använde dels urval av lämpliga avelsdjur, dels övergående korsning med Dishley-baggar, vilket ivrigt förordades av Arthur Young.[36] Sålunda utvecklades de kortulliga fåren i Sussex till den köttrika Southdownsrasen av John Elimän å Glynde, och likaså Cheviotrusen i gränstrakterna till Skottland, och Cotwolds i sydvästra England. Under inverkan av denna förädlingsriktning blev ullen längre och grövre, den korta ullen hos hedfåren förändrades, och man indelade numera ullen blott i lång- och medellång.

Vid periodens slut klassificerades fåren vid utställningen i Dishley- eller New-Leicester-, Lincoln-, Teeswater-, Devon-, Exmoor-, Dorset-, Southdown-, Norfolk-, hed-, Herdwick-, Cheviot-, Dun-, Shetländsk och Irländsk ras. Merinofår hade införts från Spanien men hade ingen framgång, i det att de ej kunde tävla med de inhemska raserna som slaktdjur och ullen försämrades under inverkan av det fuktiga klimatet.

Svinskötseln. Från början av den nyare tiden omtalas otaliga svinhjordar, som strövade kring i skogarna. Då svinskötseln huvudsakligen var grundad på den föda djuren kunde finna i skogarna och på stubbåkrarna, måste den naturligtvis omläggas, i samma mån odlingen fortskred och ekskogarna med deras rika avkastning av ållon minskades. Äldre beskrivningar på svinen i olika delar av landet tyda på, att ännu under 1700-talet svinstocken var mycket blandad och delvis rätt olikartad, utan att ännu några utpräglade raser bildats. Färgen växlade, så att både vita, svarta, sand-färgade och fläckiga djur omtalas i de olika landsdelarna, utan att utmärkas som särskilda slag. En mera bestämd rasskillnad framträder mellan de stora, högbenta djuren med stora, framåtriktade, mer eller mindre hängande öron och smärre slag med små uppstående öron. De senare, bland vilka särskilt det svart- och vitfläckiga Berkshiresvinet ansågs lämpligt till tidig gödning, uppgivas vanligen giva ett fastare och bättre fläsk än de förra. Under 1700-talet började man litet varstädes; förbättra de inhemska slagen genom korsning först med medelhavsrasen (neapolitanska, portugisiska och maltesiska) och sedan den ostasiatiska (siamesiska och kinesiska) rasen, båda utmärkta genom snabbvuxenhet, fin benbyggnad och stor förmåga att bilda fett. Utbildandet av fasta rastyper följde först under 1800-talet.

Kaninavel omtalas vid början av 1700-talet som en god inkomstkälla och bedrevs även i stor skala på kringärdade marker.

Fjäderfäskötseln hade sådan omfattning, att poultry-farms, d. v. s. gårdar, där fjäderfäskötseln var huvudsaken, redan omtalas (t. ex. av Worlidge på 1600-talet). Bland arbeten, vari fjäderfäskötsel avhandlas, märkes främst Mascall, Husbandlye ordering and government of poultry
333
(1581). Kläckning i ugn, upphettad med lampor, omtalas. Tuppfäktning var ett mycket omtyckt folknöje.

Såväl höns som kalkoner och gäss höllos huvudsakligen för gödning. Tusentals kalkoner drevos till London från Suffolk och gäss från Norfolk och Suffolk under hösten, betande efter vägkanterna och kringliggande stubbåkrar.

Biskötseln var fortfarande allmän särdeles i landets södra delar, och den stora betydelse, den hade för hushållningen, antydes av det stora utrymme, som ägnats densamma i Worlidges Systema naturæ. Det strävande, som även i andra länder framträdde att möjliggöra honungsskörden utan att döda bisamhället, visade sig i England i senare delen av 1600-talet i en av Wildman uppfunnen biboning, bestående av en över- och en undersats, i vilken senare från yngel fria kakor erhölls.

Silkesodling, som också avhandlas i Worlidges ovan nämnda arbete, fick aldrig någon avsevärd omfattning i England.

SKOGEN, som tidigare täckt landet, hade redan vid den nyare tidens början till stor del försvunnit genom skövling och uppodling, och skogarna, huvudsakligen av ek i England och Skottlands lågland, tall (scotch pine) i Skottlands högländer, minskades alltjämt. Från mitten av 1700-talet började i Skottland såväl allmännyttiga sällskap som enskilda personer verka för skydd av de återstående skogarna och plantering företrädesvis av tall och lärk.


[1] Om dettas natur och anordning se Curtler, s. 124, 134.
[2] Prothero, s. 252; Curtler, s. 159.
[3] )Ernle, s. 302.
[4] Curtler, s. 122.
[5] General report of enclosures, 1808, s. 150.
[6] Ernle, s. 73.
[7] Om på 1700-talet vanliga arrendevillkor se Curtler, s. 218, Begtrup, s. 95.
[8] Prothero, s. 25; Curtler, s. 138.
[9] Begtrup, s. 82.
[10] Morton. Cyclopedia of agriculture, art. Tull.
[11] A. Young. A course ot experimental agriculture, 2 bd. 1770.
[12] A six months tour through the southern counties of England and Wales (1768). A 6 months tour through the north of England (1770), through the cast of England (1771). Tour in Ireland (1776—1778). Travels through the kingdom of France (1792—1794). Hans uppgifter om det engelska jordbruket äro till stor del refererade av Thaer i hans Inledning till engelska lanthushållningen.
[13] Thaer. Inledning, s. 158; Begtrup, s. 140.
[14] J. Johnston. Account of the most improved mode of draining lead according to the system practised by Mr. Jos. Elkington (1797).
[15] Curtler, s. 133.
[16] Begtrup, s. 173.
[17] Thaer. Inledning, s. 105.
[18] Prothero, s. 43.
[19] Ransome, J. A. Implements ot agrioulture (1843), s. 100—102.
[20] Drill husbandry perfected by James Cooke (1784).
[21] Thaer. Inledning, s. 225.
[22] Thaer. Anf. arb., s. 217.
[23] Morton. Cyclopedia of agriculture, art. Rape.
[24] Thaer. Inledning, s. 356.
[25] Curtler, s. 149.
[26] Description of England.
[27] Curtler, s. 129, 186.
[28] C. G. Wrangel. Handbok för hästvänner II (1887) och Hippologia (1906), s. 71.
[29] Gentleman and farmers guide (1727), s. 249.
[30] Coleman, s. 145.
[31] Wilson. The evolution of british cattle.
[32] Curtler, s. 233.
[33] Rättelse i Boken: 20,000 istället för 2,000.
[34] Begtrup, s. 403.
[35] Rättelse i Boken: 1700-talet istället för 1800-talet.
[36] Begtrup, s. 441.

Valid HTML 4.0!All our files are DRM-freeProject Runeberg, Sun Dec 8 04:38:45 2019
http://runeberg.org/