Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Korporal Brant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans
eget hjärta. Ämnet var människans barnaförhållande
till Gud, och huruledes hon genom detta förhållande
är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de
hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft
trotsande måste duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans
hand och lovordade hans vackra utförsgåvor. Man gick
därefter på husfaderns förslag till trädgårdstäppan
och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med
den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant såg fundersam
ut, stoppade sin pipa och sade slutligen:
– Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom
ofta sker, att tänka på min salig vän Stål, din far och
min gamle krigskamrat, käre Sven. Stål tjänte liksom jag
vid Albo kompani; han var flygelman, ty han höll sina
sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och
lett, och voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet
som på marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta
jag ville komma utan till något annat. Stål var en barnafrom
människa och försummade ingen kväll sin bön till Gud. Det
var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han uppläste
den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han,
med ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade.
Det var, med ett ord, den lilla bönen: »Gud, som haver
barnen kär, se till mig, som liten är» o. s. v. Nu kunnen I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
