Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Korporal Brant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl tänka, att många av våra kamrater tyckte det vara
lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den
längste karlen i kompaniet, kallade sig »barn» och
»liten», men sådant bekymrade honom föga, ty, som han
sade, Gud mäter icke människorna med alnmått, och Guds
barn ville han vara, om han än bleve aldrig så gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes
försjunken i sina minnen. Sven masmästare torkade med
avighanden sina ögon, i vilka en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget
mot Ryssland. När korporal Brant hemvände, var det han,
som meddelade sorgeposten åt Ståls änka, som med en
femårig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta
nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade
Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit
invalid, var krasslig av fältlivets mödor och försakelser
och kunde således ej så kraftigt som förr sköta plog och
spade. Men detta hindrade honom ej att åtaga sig den
övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål dog,
tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade
själv lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom
med lika stor ömhet som om sina egna barn. Dock måste
korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med
hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det
bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje
och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig,
skicklig både som masugnskarl och smed, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
