Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Avsked från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var,
pinade han sig själv med den misstanke, att flickan
kanske icke skulle ha något emot att få patronen
till man i stället för den fattige masugnsdrängen.
Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna
hysa den minsta önskan om Johannas hand, sedan
han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt
kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i alla
människors ögon?
Dessa tankar avlöste varandra oredigt och
förvirrat. Sven var ej i stånd att fatta ett beslut;
hans huvud sjönk mot bröstet, och hans händer
knötos med krampaktig styrka, såsom om han
med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror,
i vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom.
Om patron Brackander i detta ögonblick varit i
den olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve
då dem båda! Dock nej ... innan Sven hunnit
följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle helt
visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga
natur är främmande, fjättrat hans hämnande
arm, och om patronen räckt Sven sin hand och uttalat
ett enda försonande ord, skulle Sven med
rört hjärta förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos
korporal Brants fosterson.
Sven kunde, utan att hans muskler slappades,
sköta släggan från morgon till kväll, men vid en
själsskakning sådan som denna var han ej van;
han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen
i en orolig, av elaka drömmar störd slummer,
där han satt under den gamla granen, mellan
vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
