Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Avsked från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han under den föregående aftonen och natten
erfarit.
- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin,
din skuld, att sorg och oenighet och kiv kommit
under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna gått
miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet
velat bereda henne genom patronen, din skuld, att
vi kanske bli drivna från hus och hem... och ändå
hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om
vårt eget barn... Herre Gud, det är tacken man
får här i världen!
Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord
raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna
av fostersonens hjärta, skulle hon säkert lagt band
på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade
hon därtill vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon
vetat, att han med oro i sin själ kommit till fosterföräldrarnes
hydda för att söka tröst, såsom öknens
törstande djur söker en svalkande dryck... då
skulle hon intill döden ångrat, vad hon nu gjorde.
Men hon visste det icke och såg heller icke, huru
den jättestarke mannen satt där, blek och darrande
såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra
tårar frampressades ur hans manliga ögon och
lika hastigt försvunno, borttorkade av hans feberheta hand.
Det var därför någonting underligt, att Sven,
när mor Kerstin slutat att tala och med ökad iver
rörde i sin gryta – att, säga vi, Sven då steg upp
och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin
vanliga ton:
- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
