Print (PDF) - On this page / på denna sida - 8. Avsked från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan,
men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde
han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick
på sitt kära barndomshem och därmed taga ett
tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste
minnen voro förbundna.
Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg
ut genom fönstret, och hennes och Svens blickar
möttes. Hon varseblev med förvåning, att fostersonen
hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt
klart för henne, huru allt stod till. Det var, som
om Svens blick hade bränt henne in i själen; hela
den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom,
vaknade med ny styrka.
- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast
hon och skyndade ut för att kalla fostersonen
tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han
undanskymdes av den täta furudungen, som befann
sig bakom båtviken.
Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla
ben förmådde, ned mot sjön och ropade med flämtande röst:
- Sven, Sven, kom tillbaka!
Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen
syntes ej. Hade han lyssnat till, huru detta
rop tonade av ömhet, ångest och rörelse, skulle
han kanske återvänt.
Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från
ladugården; hon fann sin mor sittande på en
klipphäll med bägge händerna tryckta mot
pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
