Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Djäknarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- För tusan, utbrast nu Montan och såg något
förlägen ut, jag märker, att jag fiskat i oriktigt
vatten. Men saken är, att jag av den fördömda
kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet
yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag
annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i
den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning
och pli.
- Nej, korporal, jag och den där gossen,
min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö.
- Gymnasister! Ack! sade Montan vemodigt,
även jag har varit gymnasist – Auch ich war
in Arkadien geboren –; jag skrev grekiska
och talade latin, så att det stod härliga till, och
min gamle far, komministern, likasom mina lärare,
väntade, att jag skulle bli ett stort lärdomsljus.
Men så fick jag några skäggfjun på hakan, inbillade
mig, att jag var karl, och sökte genom liderliga
seder övertyga även andra, att jag var det. Följden
blev, att jag rättvisligen drevs från läroverket. Min
gamle far dog av grämelse, och jag grep i förtvivlan
till musköten. Det är min levnadshistoria.
Men vad fan står jag här och pratar? Den fördömda
lukten av grankådan gör en människa
öppenhjärtig. Donec eris felix, multos
numerabis amicos, Tempora si fuerint
nubila, solus eris... ni hör, att jag av gamle
Naso minnes åtminstone så mycket, som den
dagliga erfarenheten påpekar.
Inspektorn, vars rockficka, liksom högstsalig
Kristoffer Barkekonungs, tycktes vara en bottenlös
taska, uppdrog ur dess outrannsakliga gömmor en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
