Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Djäknarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättelse var deras gamle vän och bekantskap
masmästaren, och vi överdriva icke, då vi säga,
att de båda djäknarne kände sig djupt bedrövade
över den olycka, som drabbat honom. Adolf
frågade livligt, var Sven nu befann sig.
- Ack, go’ herrar, sade Montan med bedrövlig
uppsyn, den stackars gossen har påträffat
en annan värvare, som nu med all makt slites med
mig om honom. Jag har visserligen laglig rättighet
till rekryten, men min medtävlare är en farlig
karl, som icke frågar efter lagstadganden och
kungliga förordningar; det är med ett ord Döden.
- Vad! utbrast Adolf, är Sven död?
- Nej, jag sade ju, att jag och döden ännu
slitas om honom. Gossen fick för vid pass tre
veckor sedan ett anfall av febern, som går här
i trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en
gammal backstugugumma, som bor en fjärdedels
mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg
ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag
behålla honom, kan jag för en så vacker rekryt
påräkna en extra gratifikation. Jag önskar bara,
att han snart måtte få sina krafter igen, så att han
på utsatt tid infinner sig på mötesplatsen.
Adolf och Göran ville göra sig underrättade,
var den nämnda backstugukvinnan bodde, men
Montan, på vilken ruset och sommarvärmen gjort
allt större verkan, gav endast orediga svar och
tillkännagav snart genom högljudda snarkningar,
att han fallit i sömn.
Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen
nedför berget, lämnande krigsmannen kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
