- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
155

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Slutet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framförallt ej förlåtas Adolf Sparrfält; hela världen ropade
på skandal och chikan, ty nutiden står på den
moraliska ståndpunkt, att den beklagar varje rik
skurk, som drages till rätta för en nedrighet, begången
på sina penaters område. Den gamle Kato,
som på sin tid – en hednisk tid – demaskerade
och bestraffade de rikes och förnämes laster och
brott, ärades såsom Roms ädlaste medborgare;
Adolf Sparrfält däremot, som försökte detsamma,
ställdes på ungefär samma linje som en nidskrivare
och skördade endast hat och fiendskap
för sina ansträngningar. Uttröttad och förtvivlande
drog han sig slutligen tillbaka; hans krafter voro
uttömda, hans själs strängar slappnade, hans tro
bruten. Det enda mål, för vilket han ansett det
värt att leva och sträva, hade sjunkit under hans
synkrets. Världen låg framför honom såsom ett
mörkt svedjeland, livet syntes honom såsom ett
uselt gyckelspel, och mänskligheten som en krälande
myrhop, utan annat mål än att i evighet på
samma sätt, släkte från släkte, släpa strå till sin stack.

I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin
gamle vän. Vilken förändring på dessa år! Var
var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och
glädje flammande ynglingen? Med vemod vilade
Görans blick på detta dystra ansikte, vars härjade
drag endast svagt erinrade om hans lille älskade
vän från gymnasietiden. Ack, tiden låter rosor
uppspira endast för att andas död och förvissnelse
i deras kalk och sprida deras blad med höstvinden!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:53:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/djaknar/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free