- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
1. Djäkneupptåg

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Djäkneupptåg.

»Kom, afton, sänk dig neder!
Du ger oss mödans lön.
Vad lugn du oss bereder!
Natur, vad du är skön!
Se, aftonrodnan vilar
i dalens svala famn,
från fästet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst, tyst är allt som andas,
blott näktergalens ljud
med kvällens vindar blandas,
han kallar på sin brud ...»

Refrängen tages om igen:

»Tyst, tyst är allt som andas — — —»

— Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng första stämman, hör du då icke, huru inspektorn... eller vad karlen är för något... gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det näktergalens ljud, det?

— Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till människornas tomma ävlan nere i gruset... Nå, vill du icke sjunga mera?

— Nej, Göran, jag vill dricka.

— Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom; dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt se... vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!

— Gutår, långe Göran!... Jag blir icke otörstig, därför att du dricker ur alltsammans.

— Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål. Parvum parva decent... smått höves en liten... säger vår oförgätlige vän Håkan Sjögren.

— Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!

De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö — djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade; åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjögossarnes smak, och bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars äventyr och putslustiga upptåg.

De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.

Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand samlat, begiva sig till akademien.

Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon. Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina små oskyldiga upptåg, gemensamt.

— Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag glömmer aldrig de här äventyren.

— Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.

— Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?... Ha, ha, då jag tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag skratta mig fördärvad...

— Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man, han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.

— Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!

— Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i Lomaryd, sade Göran.

— Ack, den vackra Stina, hans dotter...

— Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte, Adolf...

— Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.

— Säg icke »i trots av» utan »med anledning av» mitt manliga, i aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma på ett ut... men jag — jag är en man, och det är sådana flickorna vilja ha.

— Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle Stina ej bevärdigat dig med en blick.

— Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än svagdricka?

— De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.

— Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i Växjö...

— Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var infallet icke gott, vaba?

— Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad, nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka, medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du misslyckades, min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra för sådana grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma fröknarna. Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade jämrande, att hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna ej ge mjölk... hon frågade mig om råd...

— Och du svarade?

— Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.

— Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd...

— Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten torde hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag gjorde många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle taga ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören), så skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var slut, och rådde henne att skaffa sig dem själv.

— Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon viskade och tasslade med dig.

— Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar...

— Ha, ha, ha!

— Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun, liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället, skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig svartsjuk, Adolf...

— Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara signade.

— Hur går det till? frågade hon.

— Ingenting är enklare... Det behövs bara en flicka som icke fyllt tjugu år...

— Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.

— Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor, och fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles stilla under tiden och mumlen för er själva:

»A, E, I, O,
jag vill ha mjölk av min ko;
U, Y, Å, Ä, Ö
ingen kalv får dö.»

Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det sättet signas var nubb särskilt, och det är hela saken... Nåväl, saken blev snart arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med därom...

— Ja, för kornas skull, inföll Adolf.

— För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund. Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter önskan, och jag fick mina sex kyssar.

— Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: »A, E, I, O» etc.

— Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna, huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga filiokus.

— Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket jag i sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste stiga upp och marschera vidare för att söka nattkvarter... Solen går nu ned. Vart skola vi nu ställa kosan?

Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra! Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!

— Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv, Göran?

— Åtminstone då det var vackert väder... Se, nu försvinner hennes strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:

»O, vor’ jag som du,
så nära den önskade strand,
det nya lycksaliga land!»

Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!

»Med skämt och sång,
med munter gång
vi vandra dit ödet befallt.
Ej frågan är,
vart kosan bär,
ty hembygden är överallt.»

De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster genljudade i skogen.


The above contents can be inspected in scanned images: 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:08:51 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/djaknar/k1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free