- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
2. Masugnen

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Masugnen.

Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.

De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor.

Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade.

Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen på samma sätt. Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen till densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt nedtryckt över det sotiga ansiktet.

— Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.

— Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den senare tillade:

— Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i morgon.

— Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för sådana gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er fritt.

— Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför litet nyfiken...

— Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström... Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...

— Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd...

— Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det slaget, så ä herrarne välkomna.

Mannen gick in, och djäknarne följde honom.

Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren, bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På en bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne inträdde, voro följande:

»Trolösa flicka, du har en fager hy,
men du har ock ett ostadigt sinn’;
ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky,
som far hela världen omkring.»

— Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.

— Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson, helst som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.

— Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.

— Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant snack... Jag gitter icke höra det.

— Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han alla flickor om gott.

— Håll munnen! sade Sven.

— Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd som en tuppkam i synen, men mig överröstar han icke.

Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand, från mun till mun.

— En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en sådan.

— Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.

— Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll släggan horisontalt med rak arm.

— Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är en svensk gosse, det märker jag.

— Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar icke gå av för hackor, gott folk.

— Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig Herkulesklubba. Lyft den också, om herrn orkar.

Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades.

Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort i en vrå och sade torrt:

— Det där kallas bland oss bergsmän att »kyssa» släggan.

Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.

— Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran undrande.

— Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.

Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar. Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.

— Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta sanden.

Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej äro så nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda kryddorna på maten.

— Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?

— Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden blåser.

— I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla blommor...

— Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.

— Topp, svarade denne, jag för min del antager det.

— Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina dagar.

— Har er far varit i krig?

— Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.

— Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.

— Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och kan berätta er många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt att höra sådana. Ni följer således med, gossar?

— Ja, Sven.

— Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat sjunga... Ären I med om det också?

— Ja visst.

— Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor till huvudgärd.

Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman (som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr, som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant. Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses av var och en, som besöker Taberg.

Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.


The above contents can be inspected in scanned images: 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:08:51 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/djaknar/k2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free