Några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron Nikolaus Brackander vandra av och an med långa steg i sitt kontorsrum. Patron Nikolaus Brackander är liten till växten, men fyllig och axelbred, bär högt uppkammad tupé, har armarne korslagda bakom ryggen, går mycket utåt med fötterna, som en dansmästare från sjuttonhundratalet, och spottar rakt framför sig. Vad i övrigt hans utseende beträffar, vilja vi nämna, att patronens skötevän, kronolänsman Spöqvist, på heder och tro försäkrat, att han (Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr Spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt, föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundström i Jönköping.
Kontoret är ett mörkt rum, vars förnämsta möbler äro ett stort skrivbord, betäckt med charta-sigillata-försedda dokumenter, en piphylla och ett väggskåp, det senare patron Brackanders speciella husapotek, innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna »Punsch», »Arrak», »Rom» och »Konjak». Väggarne äro behängda med piskor av alla slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka finnes ett ganska utvalt förråd.
Vi glömde att bland möblerna räkna patron Brackanders bokhylla; må ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för vetenskap och litteratur. På nämnda hylla befinna sig en bok om hästars sjukdomar, en juridisk handbok, en »brevställare», en procentuträkningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender (mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne- och vasaorden) samt några romaner av Paul de Kock.
Utom sin vurm för piskor karakteriseras patron Brackander av en andra vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner. Varhelst patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning att börja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig domstol. Denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning. Den tredje vurmen — den för utmätningsauktioner — härledde sig lika sannolikt från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och dramatiska i livet. Patronens tycke för dylika förrättningar var till den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna, utan ofta reste långa vägar, i sällskap med kronolänsmannen Spöqvist, för att bevittna skådespel av denna art.
På senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov för ännu en fjärde vurm. Och likväl var patron Brackander i sig själv ingen vurm, utan tvärtom en bland de mest »praktiska» människor, på vilka nittonde århundradets sol skinit. Besynnerliga motsägelser i människolivet!
Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander »per fas et nefas» ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga kapitaler, placerade på de säkraste händer.
Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom livet?
Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.
Patronens hjärta var varken av tack- eller stångjärn, långt därifrån; det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors båge. Detta hjärta ägde hemligheter — hemligheter, vid vilka de fem världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus Brackander förälskad uti... gräsliga sanning!... sin ladugårdspiga!
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant, korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter, såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft, som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.
— Det är löjligt... det är befängt, mumlade han, i det han hastigt gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag, Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en ladugårdspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sådan galning jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!
Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.
En dräng visade sig i dörren.
— Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.
— Ja, nådig patron.
— Och fort skall det gå... annars vankas det stryk.
— Jag vet, nådig patron.
Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga »fadermördare» samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska makassarolja.
Han mönstrade sig därefter i spegeln — och suckade. Sucken gällde de bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger — de voro hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder — men sedan länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor själ för en idé!
Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt över landsvägen i skyar av damm.
Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde intressera sig!...
Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta, Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln. Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan — planer, som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.
Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder, patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken, sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse — fenomen i mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!... Den unga fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!
Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar
ett sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan
fingrarne kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla
möjliga variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa
sig inför landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en
överjordisk vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det
med präntad skrift:
— Ja, sade Brackander, i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på bordet, de skola se, vem de vågat förolämpa. Det blir en lysande hämnd jag tager, bror Spöqvist.
— Din hämnd blir raffinerad som det här sockret, anmärkte Spöqvist, under det han tillagade en ny toddy. Men tillåt mig säga: din idé är icke ny. Napoleon...
— Napoleon säger du?
— Ja, Napoleon, berättar historien, friade till en prinsessa, jag tror hon var från Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnäst som din fröken och svarade tvärt nej. Vad tror du Napoleon gör, bror Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans ladugårdspiga. Du må tro det blev en uppståndelse vid hoven, då de fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog på stället av förbittring; det gick henne, kantänka, till hjärtat, att en ladugårdspiga så burdus fick den värdighet, som nyss var erbjuden prinsessan själv. Men alla drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påvinnan på köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan. Vart hon gick, måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas.
— Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut är oryggligt fattat; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig...
— Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på allvar ville ge dig en korg?
— Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men förklarade, att hon ej kunde mottaga den... den näbbgäddan!
— Du känner icke kvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på huvudet, hon ville bara förödmjuka dig och tog för givet, att du skulle komma för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand.
— Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföll Brackander, gnuggande händerna.
— Desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat...
— Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej, hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på ramarne, knappt har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka. Jag säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ont, ty fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker.
— När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist.
— Vad menar du, bror?
— Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det för »slag», emedan jag jämför det med fältslaget vid Sankt Helena, där Napoleon i grund slog ryssarne.
— När det skall ske? Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? »Brackander har fått korgen! Brackander har fått korgen!» med den nyheten komma alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra; det blir för många år ett samtalsämne, och man skall skratta, håna och begrina mig, och alla de förnämiteter, som hoppades, att jag skulle fria i deras hus, skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på näsan! Nej, Spöqvist, så får det icke ske! Innan detta rykte hunnit spridas, skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med...
— Det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet, anmärkte Spöqvist, det är skarpsinnigt uttänkt... Jag igenkänner Napoleon på den planen.
— Jag skall slå världen med häpnad och förvåning, fortfor Brackander. I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underrättar henne om sin lycka; på förmiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar honom mitt beslut, och så snart lysningen hunnit gå för sig, äro vi gifta. Dig, Spöqvist, ålägger jag särskilt att redan i morgon utbasunera mitt beslut i alla väderstreck. Säg till var människa du träffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela saken är avgjord.
— Bra, bra! Skål och lycka till! ropade Spöqvist.
Själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten.
Spöqvist var i själva verket varmt intresserad för Brackanders giftermål med Johanna, ty han visste med säkerhet, att patronen även funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter, Spöqvists eget kvinnliga ideal. Spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende och farlige rival.
— Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?
— Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?
— Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror Brackander.
— Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej ge med sig i godo.
Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin
sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan,
tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist
föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en
viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande
ättlingarne.
