- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
8. Avsked från hemmet

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
85

Avsked från hemmet.

Det i föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit, medan Johanna var borta vid sin fars stuga.

Förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade Sven masmästare herregården och gick, han visste ej vart. I hans själ tumlade känslorna om varandra som vågorna på en vindpiskad sjö; harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit, dystra aningar, smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta. Så vandrade han länge, knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick. När han slutligen återkom till besinning och såg sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med sin tysta stjärnehär välvde sig, över hans huvud. Trött nedkastade han sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras.

- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han för sig själv. Lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på det
86
gruvligaste sätt? De anklagade mig för tjuveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min köttslige far för tjuvar... när jag tänker på det, sjuder det i mig... jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstänkt för tjuveri! det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen... Och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan. Men kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig, och icke jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin tjänare och beröva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så!

Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville betvivla. Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta. Borde han fly? Ja, han fattade ett ögonblick detta beslut, men då kom han att tänka på sina fosterföräldrar, vilkas ålderdomsstöd han var, och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han tänkte även på Johanna, och i
87
den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var, pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige masugnsdrängen. Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den minsta önskan om Johannas hand, sedan han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i alla människors ögon?

Dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat. Sven var ej i stånd att fatta ett beslut; hans huvud sjönk mot bröstet, och hans händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej ... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.

Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon till kväll, men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van; han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig, av elaka drömmar störd slummer, där han satt under den gamla granen, mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så
88
vänligt och milt, liksom skulle de velat trösta honom och viska, att varje jordisk sorg, även den svåraste, blott är en övergående storm, efter vilken förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta.

Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju räknat våra huvudhår -- därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke gav honom en viss styrka. Han beslöt begiva sig till korporalen för att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen. Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och där glänste av morgonsolens guld, medan den på andra sträckor ännu låg inhöljd i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas ej av himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt. Det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan,
89
osynlig värld av andliga konflikter, av tankar, känslor och lidelser.

Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur vars skorsten en vitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare utseende. Därefter steg han in.

Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var ingen att se, ty Ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon och släppa ut fåren.

Kerstin vände sig om och frågade, varför Sven kommit vid denna ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde denna fråga, låg ej det gladlynta och hjärtliga, som fostersonen annars alltid rönte hos henne.

- Jag vill tala med far, svarade Sven.

Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti, men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade -- och Sven åhörde med ångestfullt hjärta -- huruledes patronen i egen person kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var sjufalt värre än den,
90
han under den föregående aftonen och natten erfarit.

- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna gått miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet velat bereda henne genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna från hus och hem... och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt eget barn... Herre Gud, det är tacken man får här i världen!

Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck... då skulle hon intill döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans feberheta hand.

Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde i sin gryta -- att, säga vi, Sven då steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga ton:

- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till
91
mycket! Och ändå är jag så oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över, och alltihop bli gott och väl igen... Ja mor, nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var är nyckeln till skåpet?

- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du mat, innan du går tillbaka till masugnen.

- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest, samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär,
92
som var hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:

- Adjö, mor!

- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.

- Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu.

Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid. Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven visade sig i dörren.

- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in för att se dig en gång till, innan jag begiver mig av. Jag har ett ärende att uträtta långt norrut, och vi få kanske icke träffa varandra på länge. Adjö med dig!

Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar, innan hon med en blick på Sven utbrast:

- Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig?

- Det är ingenting, Ingrid... Hör du, då du träffar Johanna och far, så hälsa dem mycket... mycket ifrån mig.

Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående.
93

Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.

Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg ut genom fönstret, och hennes och Svens blickar möttes. Hon varseblev med förvåning, att fostersonen hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt klart för henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade bränt henne in i själen; hela den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom, vaknade med ny styrka.

- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut för att kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han undanskymdes av den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken.

Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön och ropade med flämtande röst:

- Sven, Sven, kom tillbaka!

Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse, skulle han kanske återvänt.

Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan.
94

- Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt.

- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus, och det är jag, som nedkallat den.


The above contents can be inspected in scanned images: 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:08:51 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/djaknar/k8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free