Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händer. Afsikten härmed var att officeren vid sitt
afskeds-tagande skulle beredas tillräckligt stora fördelar för att han, när
han icke mer var i stånd att väl sköta sin tjänst, ej skulle
tveka att lämna rum för yngre krafter. Men vederbörande togo
grundligt fel, när de trodde sig på detta sätt hafva försäkrat sig
om en framstående officerskår. Var man förmögen, kunde
man, äfven om förmågan var klen, köpa sig en hög befattning;
var man återigen fattig, hjälpte duglighet och talang till
ingenting, och man fick lof att kanske ett helt lif igenom stanna på
obemärkta poster. Gustaf III insåg detta och förbjöd
ackorden, men förbudet blef af ringa betydelse, då konungen
icke var energisk nog att öfvervaka dess efterlefnad. Snart var
denna fördärfliga handel åter i gång, och det med konungens
halfva begifvande. Prisen stego till och med högre än förr1)*
Förskräkt häröfver återgick Gustaf IV Adolfs förmyndarregering
till det gamla systemet från frihetstiden och faststälde i en
förordning af den 30 juni 1793 beloppet af den afgift som för
hvatje tjänst skulle erläggas, samt stadgade på samma gång att
dessa afgifter år för år skulle minskas. Denna förordning
var i gällande kraft ännu 1808, men motsvarade, äfven
den, i mycket ringa grad sitt ändamål. Från olika håll
föreligga uppgifter om att styrelsens förordning angående
ackord-afgiftema endast i det fall efterlefdes, att en tjänst genom
dödsfall blifvit ledig. Men om en officer under sin lifstid öfverlät
sin befattning åt en annan, så erlade efterträdaren, med
regeringens goda minne, vanligen för den samma två eller tre
gånger så mycket som faststäldt var. Att en officerspost under
sådana förhållanden kunde blifva mycket dyr, framgår däraf,
att en öfverste vid kavalleriet, för hvilken befattning visserligen
afgiftema voro högst, redan enligt förordningen af 1793 måste
för densamma erlägga öfver 8,000 riksdaler, det vill säga mer
än 45,000 finska mark.
Ett fall ur värkligheten må omtalas. Den under kriget
sedermera så ryktbar vordne Karl Vilhelm Malm befordrades
*) Jämför Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf
III:s regering, I, 456 och följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
