Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldater, äfvensom för andre gamla sjuklige, blesserade och
vanföre, Soldater, Dragoner och Båtsmän** föreslog ridderskapet
och adeln något understöd från krigsmanshuskassan eller andra
allmänna medel.
De ofrälse stånden voro af samma åsikt som ridderskapet
och adeln däri, att de som erlagt ackord hade ovilkorlig rätt
att af staten därför ersättas, äfvensom däri, att kronan borde
understöda forna krigare, som blifvit vanföra. Men
kärnpunkten i adelns förslag, att lön och boställen skulle såsom
ersättning lör ackordsumman öfverlämnas åt dåvarande
inne-hafvare lör lifstid, vann intet enda ofrälse stånds direkta
understöd. Visserligen uttalade prästeståndet såsom sin åsikt att
de nämda fördelarna i vissa fall kunde tillerkännas
vederbörande för en tid af ända till tjugu år, men bönderna
undandrogo sig att i denna punkt göra någon framställning och
borgarena t. o. m. motsatte sig förslaget. Förenande sig om sin
medlem Petter Johan Bladhs åsikt yttrade borgarståndet. „det är
en bekant sak, att boställen i allmänhet äro ganska illa skötta
och om de på lifstid eller] på 20 år öfverlämnas åt i landtbruket
mindre skicklige officerares fattiga enkors eller minderåriga
barns nyttjande, skall deras vanhäfd, eller snarare ödesmål
med innehafvarenes förlust och det allmännas skada, näppeligen
kunna förekommas**. En stor vikt lade alla ofrälse stånd än
vidare därpå, att de åt krigarne beviljade pensionerna på intet
sätt skulle få öka vårt folks skattebörda.
I ståndens diskussioner framskymtar här och där en
visserligen dunkel, men i alla fall begriplig antydan om hvilka
känslor redan den dåtida generationen hyste mot befälhafvame
på Svartholm och Sveaborg äfvensom andra krigare, hvilka
svikit sin plikt. Redan Mannerheim hade — måhända för att
förhindra skarpare yttranden — i förbigående anmärkt: „Om
ödet nekat alla våra landsmän, kanske emot egen böjelse, att
på samma sätt sig utmärka, om händelsernas lopp — vidrörom
icke desse ämnen, men lämnom orsakerne till efterverldens
omdöme". Lika försiktigt yttrade borgmästar Ringbom i
borgarståndet: „Det tillhör icke mig, att vid detta tillfälle bedöma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
