Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständerna ville att de stående reserverna helt och hållet skulle
indragas och naturligtvis äfven motsatte sig att för dem
vakans-afgift skulle erlägges, bland annat på den grund, att Finland
under de förändrade politiska förhållandena icke skulle vara i
behof af en lika stark armé som fordom under den svenska
tiden. I sitt protokoll säger kommissionen härom: „På detta
sätt skulle det icke vara svårt att med hänvisande till
kejsardömets makt påstå att den inre fredens ständiga
upprätthållande i Finland liksom ock landets skyddande mot yttre anfall
tillkommer Ryssland.” Ständernas anhållan att finska armén på
minst femtio år icke skulle kallas i vapen, att den icke skulle
föras utom landets gränser m. m. motsatte sig kommissionen
icke uttryckligen, men gjorde i anledriing af dem
anmärkningar, hvilka visa att den hoppades på deras förkastande. På tal
om vakansafgifternas storlek sökte den bevisa att ständernas
beräkningar voro altför lågt tilltagna.
De olika ståndens petitioner om underhåll åt krigame
hänskötos visserligen äfven de till kommissionen, men dess
arbete i afseende å dem tyckes ha inskränkt sig till deras
öfver-sättande till ryska språket. Officerarnes egen petition däremot
kom alls icke under kommissionens handläggning. I stället
inhemtade kejsaren ryske krigsministerns åsikt, hvilket var
alldeles naturligt redan för den skull att ämbetet för tillfället
innehades af Finlands vordne generalguvernör, grefve Barclay de
Tolly. Bland de förändringar, som rikskonseljens inrättande i
början af året fört med sig, var äfven att Barclay de Tolly
utnämts till krigsminister i stället för Araktschejeff. Förutseende
att Barclays åsikt skulle väga tungt i vågskålen, hade Aminoff
på nytt under flere samtal med honom sökt bevisa riktigheten
af officerarnes fordringar. Och i betraktandet af den välvilja,
Barclay visat deputationen, hade man skäl att hoppas på hans
understöd. Men resultatet blef i alla fall, att just
krigsministern uppträdde såsom deputationens ifrigaste motståndare.
Åtminstone betraktade Aminoff honom såsom sådan, sedan
Barclay den 6 mars bedt deputationen till sig, meddelat den att
kejsaren ärnade uppställa finska regementen och uppläst för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
