Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att monsieur Crabat fann sig särdeles väl i
denna sakernas ställning är naturligt. Också slant han,
tillika med kamraten — det var naturligen två
konstaplar, som då följdes åt på ”passet” — ganska ofta in på
”Lübeck”. Med tjensten fick det sedan gå hur det ville.
Monsieur Crabat hade den egenheten, att han,
rätt så poliskonstapel han var, aldrig trädde emellan
för att åtskilja dem, som kommit i lufven på
hvarandra. Nej då slant Crabat i stället undan, visst icke
af feghet, utan emedan ”de både kämparne”, såsom
han sade, ”ganska gerna kunde trumfa på hvarandra”.
Äfven i att meta fisk och söka grodor var
monsieur Crabat mäkta förtjust. Hans ”pass”, som
sträckte sig från slätten fram till Djurgårdsbron, satte
honom också i tillfälle att obehindradt sysselsätta
sig med sina älsklingsgöromål. Träffade man icke
då Monsieur Crabat i en båt vid stranden, så kunde
man vara fullt säker på, att han var ute på jagt
efter grodor. Och dem knep han så behändigt, den
filuren. Till hvad skulle han väl använda dessa
otäcka djur? utropar säkerligen mången. Till hvad
annat, än för att äta dem. Grodan lär vara ansedd
för en läckerhet på fransmännens bord. Nåväl,
monsieur Crabat åt dem såsom tillägg till lilla
supen, och att det smakade honom bra, derom äro
vi öfvertygade. ”Om man icke ser gå öret, får
man icke heller riksdalern”, var ett ordstäf, som
monsieur Crabat nogsamt visste att taga i akt.
Intet af de i hans väg liggande föremålen, som voro
af något värde, underlät han att ta upp. Med tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
