Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit!“ utropade fru M. med en stor geste. “Det
der blir inte annat än elände af, det vet jag
på förhand.“
Då reste sig den unga flickan, och
harmens rodnad brann på kinderna då hon
svarade:
“Inte bör man ringakta en person derför
att han är fattig. Det är illa af tante, att så
tala. Försök inte att skilja oss åt; det
lyckas inte, så mycket kan jag säga.“
“Men, han spelar ju.“
“Ja tante, alldeles utmärkt väl piano“,
inföll den unga flickan, i det ett skälmaktigt
leende låg kring hennes läppar.
Fru M. teg, och efter en stunds
ytterligare samtal tog hon afsked, till icke ringa
glädje för Maria, som nu riktigt kunde
andas ut.
Det var en ljum och fridfull Juniafton år
1873 som dessa samtal egde rum. Icke långt
efter fru M. gick fru S. ut, för att göra
några uppköp. Maria blef ensam.
“O, min Gud!“ utbrast hon, och en varm
tår rullade långsamt ned bland kindens rosor.
“Fiender omgifva oss öfverallt. Hvarför kan
man ej få älska hvarandra utan att onda
tungor skola söka förstöra ens lycka! Johan, du
hade rätt när du sade, att din fattigdom skulle
egga elaka tungor att förtala dig. Men jag
blir dig alltid trogen. Du och ingen annan
har och skall ha min första kärlek. Ack, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
