Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med dessa ord gömde sig kaptenen bakom
bysten.
Den person, som med häftiga steg gick
fram på vägen, som löper förbi käggelbanorna
i Tivoli, och närmade sig Bellmansro, var också
Johan. Hans utseende var dystert, och ofta
rabblade han upp långa meningar för sig sjelf.
Framkommen till Bellmansro, slog han sig
ned på en af sofforna och reqvirerade ett glas
punsch. Det snart sagdt störtade han i sig.
Så kom det andra och derpå det tredje. Från
sitt gömställe åsåg kaptencn allt detta och en
blixt af skadeglädje lyste i hans ögon.
“Han skall bli oredig i dag, och om han
träffar Maria, det Gud förbjude, skall hon
komma på den tanken, att han blifvit
rumlare, för att dränka bekymren. Skönt! Ödet
gynnar mig! Men, för fan, han kommer! Ha,
och jag som inte kan gå härifrån! Han tar
vägen hitåt. Fördömt, om han skulle
upptäcka mig för tidigt. Jo, det här var just en
skön belägenhet.“
Johan närmade sig bysten med
långsamma steg; han gick sakta förbi den utan att
varsebli kaptenen, som väl visste att gömma
sig, och tog vägen inåt den lilla skogsdungen.
“Nu är han fast“, mumlade kaptenen.
“Kommer det inte nu till grundlig förklaring
oss emellan, så är det sannerligen inte mitt
fel. Ha, jag njuter redan i andanom af hans
ångest.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
