Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redovisning kommer, och man således är okunnig
om huru gåfvorna förvaltas. Men, de ha
blifvit rosade af verlden och deras namn kommit
till offentlighet. O, menskliga fåfänga, som
gör godt efter fåfängans måttstock, när skall
du försvinna från jorden? Aldrig.“
Här tystnade han en stund och försjönk
i djupt grubbel. Han kände icke de fina
regndropparne, som föllo honom rakt i ansigtet;
ej heller varsnade han kapten Robert, som
gjort en krokväg nedåt Manillavägen, och nu
nalkades bakifrån. Han var helt och hållet
försjunken i sig sjelf. Kaptenen stod blott ett
par alnar bakom hans rygg, och beredd att
gifva sig tillkänna hvilken minut som helst.
“Maria“, hviskade Johan och tog upp ett
litet omsorgsfullt hoplagdt bref, “hvad du
skrifver häri, fyller min själ med de ljufvaste
känslor. Ack, du säger ju, att du aldrig skall
svika mig, äfven om motgångens dagar skulle
infinna sig. Nåväl de ha börjat nu, och
ekonomiska bekymmer äro minsann inte de
minsta stötestenarne på lifvets väg. Och likväl
skall jag ha mod och kraft att bära hvilka
motgångar som helst, blott jag vet, att du
alltid älskar mig lika varmt som nu. Då
skall det bli mig en glädje att få arbeta mig
fråm, och törnena på vägen måste ge vika för
ihärdigheten. Ännu finnes det ingen sten,
som motstått stenbrytarens kofot, och kan man
ej kasta den åt sidan, nåväl, då spränger man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
