Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Men vad är det stora, det gräsligt stora där
över skogen? Det som går upp i himlen och är vitt
på toppen?
— Det är ju berget, svarade modern. Det stora,
härliga berget med sina skuggiga skogar och
svalkande vattenfall. När ni bli större, ska ni få följa
mig på mina vandringar dit upp!
— Jag vill hellre stanna här nere bland
blommorna på ängen, sade den ena råkalven.
— Nej, jag vill gärna gå med dig, mor! sade
den andra. Ska vi gå i morgon?
— Ni få först lov att bli litet starkare och större,
svarade modern. Ännu ha ni ju ben så tunna som
små pinnar. De skulle brytas av, om vi komme till
stenrös eller skogssnår.
En stund lågo de alldeles stilla. Sommardagen
var så varm och vacker. Himlen var djupblå, och
de vita molnen, som stodo bakom berget, sågo så
fasta ut, som voro de byggda av marmor, man
kunde nästan inte skilja dem från de snöklädda
bergstopparna. Stötvis kommo blomsterdofter från ängens
otaliga blommor, och näktergalen sjöng från
bokskogen, så att den höll på att spricka.
Plötsligt reste den ena lilla råkalven huvudet och
sade:
— Tyst! Mor, vad är det, som susar så
under-ligt?
Modern lyfte sin långa hals och spetsade öronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
