Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
DJUR OCH MÄNNISKOR.
sköto ned bland molnen, och nu kom regnet
susande och strömmade över skogarna.
— Det är människorna! Det är jägarna, som
komma för att döda oss! viskade det ena rådjuret
till det andra, och de kröpo så tätt ihop, att de
sågo ut som ett enda litet bylte. Deras hjärtan
slogo och hamrade av ångest, och de vågade inte
öppna ögonen. Hör du! pep den ene lille råkalven
till den andre. Hör du, hur de skjuta? O, om
vår älskade mor vore väl hemma hos oss igen!
Bullret avtog så småningom, men ännu lågo de
darrande av rädsla med hopslutna ögon. Då kände de
med ens, att deras mor slickade dem sakta, och de
hörde hennes milda röst som sade: Hur står det
till med er, mina små barn? Det har varit ett
förskräckligt väder, och för stormens och regnets skull
har jag inte kunnat komma hem förr.
— Människorna ha varit här! Jägarna ha varit
här! De ha skjutit och dundrat, så vi ha hållit på
att dö av ångest, ropade de i munnen på
varandra.
— Ni små stackare, sade modern och lade sig
ned hos dem. Det var ju blott ett svårt åskväder,
som har gått över bergen.
— Men det har blixtrat, så man inte har vågat
öppna ögonen, sade de små.
— Den sortens blixtar skada inte rådjuren,
svarade modern, åtminstone har jag aldrig hört, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
