Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN HÖNSGÅRDEN.
39
Det hjälpte varken att han sprattlade eller skrek.
Bort med honom flög höken, högt upp till sitt näste
på bergen. Jo, jo, så där kan det till och med gå
en Alexander den store!
Då hönsgårdens vackraste tupp sålunda ömkligt
omkom, fick han lov att ersättas, och en dag kom
den unga fröken, som styrde om hönsgården, in
med en annan tupp på armen.
Det var en tupp av Leghornrasen, väldigt stor
och med namnet Goliat. Dess färg var som en
blandning av vispade ägg och tjock grädde. Dess
ben voro som täckta av en ringbrynja, gul som
senap. Mest lysande var dock kammen, som var
ofantligt stor och brinnande röd. Den föll som
någon sorts kask från hjässan, än över den ena, än
över den andra sidan av huvudet. Ögonen voro
oranq-eg-ula och hade ett både ilsket och förnämt
O ö
uttryck. Man såg genast på den, att den kände
sin överlägsenhet över alla andra skapade
varelser.
Nu stod den mitt på cementgolvet i hönshuset
och gol. Det lät något! Till och med Alexander
den stores röst var blott som en liten tuppkycklings
i jämförelse med Goliats ljudliga stämma.
Hönorna hade samlat sig i flockar och stirrade i
mållös undran på denna nya uppenbarelse.
Tupparna reste på sig och gingo fram emot den. En
av dem hade till och med den djärvheten att också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
