Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN HÖNSGÅRDEN.
43
— Han går förbi! Han låtsar inte se mig! Men
jag gissar dina tankar, du stoltaste bland tuppar!
Stackars du, som inte kan övervinna dig och
nedlåta dig att tillstå mig dina känslor! Jag lider med
dig! Och jag älskar dig grymt — grymt! Och
Gråputta burrade upp sina ruggiga fjädrar.
De, som dock gladde sig mest vid Goliats
närvaro, voro alla de vita Leghornhöns, som voro
av samma ras som han. Alla voro de skinande
vita med en anstrykning av gult, mot vilket de
röda kammarna stucko bjärt av. De kacklade i
munnen på varandra, och samtalsämnet var alltid
Goliat.
— Han är allt, man kan begära av en tupp,
och mera därtill, sade en av hönorna. Man blir
glad, bara han visar sig! Vilken härskarblick han
I skickar ut över hela hönsflocken! Man ville vara
hans slav, hans tillgivna slav på alla livets
hönsstigar.
— Och hans röst! inföll en annan höna. Är den
inte härlig? Man skulle tro, det vore en ko, som
bölade.
— En förkyld ko! anmärkte en tredje. Det är
något beslöjat till och med över de starkaste toner,
när han gal.
— Ja, man får vara lycklig att kunna räkna släkt
med honom, sade nu en liten fin vit höna. Vi ha
liksom han snövita fjädrar och eldröda kammar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
