Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Vet clu, sade hon sakta, vet du egentligen,
hur vacker du är? Nej, därom har du visst
knappast aning!
Goliat reste på sig och slängde med kammen.
— Å, den där kammen! Uff, vad den är
retsamt bedårande! Och i detsamma högg hon med
näbben en liten smula i den stora röda kammen,
som vippade nära henne.
Ett par blodsdroppar föllo, och Blanche smackade
med näbben. Ingenting tycka hönsen så mycket
om som att smaka kött.
— En liten munsbit till! Bara en liten munsbit!
kacklade hönan och högg denna gången ännu
djupare in med näbben.
Men nu uppstämde Goliat ett nödrop så
förskräckligt, att alla hönsen kommo rusande.
— Vad står på? Vad är det fråga om? kacklade
alla i munnen på varandra. Men knappast hade de
sett blodet, som dröp ur kammen på Goliat, och
märkt, att Blanche redan smakat på det fina
tuppköttet, förrän alla kastade sig över Goliat, sleto och
revo i honom och åto fort och girigt upp hela den
väldiga röda kammen.
Han försökte inte längre försvara sig. Det
svartnade för hans ögon. Han vacklade och föll,
blödande och sargad, som en hjälte på valplatsen.
Då kammen var uppäten, kände sig nog hönsei
litet generade. De trippade ut ur hönshuset, kack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
