Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
den fåniga pagoden? Jag vill bort härifrån, långt
bort, där det inte finns utpyntade människor, som
man skall göra sig till för.
Och mer och mer höll den sig för sig själv.
Om kvällen, då ungarna sovo, talade svanmor med
svanfar och beklagade sig över den yngsta.
— Hon varken talar eller svarar, sade
svanmor. Ibland tror jag verkligen inte, att hon är
riktigt klok.
— Å, sade svanfar, som höll på att somna, du
överdriver! Barn ha ju alltid sådana underliga
idéer — jag har sannerligen glömt allt vad jag
själv tänkte på, då jag var ung. — Men låt oss
nu sova!
Sommaren gick och hösten kom.
Det började frysa om nätterna, och det var
nu på tiden att föra bort svanorna från
dammen.
Det var en klar höstmorgon. Luften var så lätt
och hög och solen så strålande klar, fastän den
inte värmde. Parkmästaren och hans medhjälpare
hade stigit i land på ön och gåvo sig till att fånga
svanorna, som de nu skulle föra bort till deras
vinterbostad.
— Gör er nu inte till, utan följ med i godo!
sade svanmor och kiev in i båten. Svanfar och
de båda äldsta ungarna följde efter. Men den
tredje, den yngsta svanungen, greps av en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
