Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
luften hela vintern, och där det bara snöar för att
genast smälta igen. Jag begriper inte, att fröken
kan vilja stanna kvar i det här eländet.
— Det är jag nog nödd till! svarade fröken och
suckade. Hur vill ni, att jag skall komma i väg, jag
som inga vingar har?
Svalan vände på huvudet och vippade på stjärten.
Det där kunde den inte förstå och visste därför inte,
vad den skulle svara.
— Kan inte alla människor liksom alla fåglar
flyga? frågade den och tittade ned på gamla
fröken. Vi flyga nu om söndag, tillade den och
skakade i hela sin lilla kropp av glädje.
Och på söndagen flögo svalorna.
Boet stod tomt och snart kommo stormarna,
dimman och snön och fingo gamla fröken att stänga
fönstret.
Men då allt hade blivit täckt av snön och
vintersolen sken, samlades alla sparvarna på gården för
att söka efter litet att äta.
Det såg fröken från sitt fönster, och hon kastade
ett par vetebrödsskivor ut till dem. Genast blev
det liv i församlingen. Sparvarna rusade över
varandra för att plocka upp bitarna, hackade varandra
och grälade som gatpojkar, till vilka man har kastat
kopparslantar.
Fröken måste gå efter ännu en skiva. Och från
den dagen möttes alla sparvar under hennes fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
