Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Det säger våra ungar också alltid, men det är
bara första gången. Sedan kunna de inte sitta
stilla utan vilja bara upp i luften, svarade svalan.
Ligg nu bara lugn, så skall jag sjunga för er och
berätta, hur härligt det är däruppe över molnen.
Och så låg gamla fröken alldeles stilla, och
svalan, som satt vid hennes huvudgärd, började
sjunga.
Den sjöng om hur lätt det är att flyga och hur
smått och obetydligt allting på jorden förefaller, när
man ser det uppifrån. Den sjöng om luften, som
bär en liksom havsvågor, och om solskenet, som
strålar och värmer. Och ju mera den sjöng, dess
mera eldades den upp av sin egen sång. Gamla
fröken slöt ögonen. Nu tyckte hon, att också hon
svävade sakta uppåt. Det blev ljusare och ljusare
omkring henne, och nu, nu strömmade det ned över
henne med en så bländande glans, att hon bredde
ut armarna och log.
— Det eviga ljuset! sade hon sakta.
Svalan tyckte, det blev så underligt tyst i
rummet, och den upphörde att sjunga.
— Hur mår fröken nu? frågade den och tittade
ned på kudden. Men gamla fröken svarade inte.
Hon var död.
Under dagens lopp kommo alla gårdens fåglar och
tittade på henne från fönsterbrädet. Sparvarna
trängdes och skuffades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
