Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Och alla träden bredde ut sig så mycket de
orkade. Björkarna stodo med utslaget hår och
skakade sakta på huvudet.
— Det klär oss att låta håret hänga, sade de
leende. Det är väl inte för intet, att man kallar
oss »skogens adelsfröknar». Inga träd ha en så
silkeslen och snövit bark, som vi, och så dofta vi
så välgörande. Vi ha också en hel flock med
beundrare i liljekonvaljerna. De stå i klungor vid
våra fötter och utandas sin förtjusning över att få
vara oss nära. Solen dallrade på björkbladen i
tusen ljusglimtar, och vinden lyfte lätt på de
vajande grenarna.
Men ekarna stodo orörliga, kraftiga och
dunkelgröna i lövet.
— Det är inte lätt att leva, mumlade de. — När
snön och stormar komma, då gäller det att sätta
ryggen till och inte ge tappt. Mången gång ha
vi varit på vippen att duka under, men när man
riktigt har satt sig före, att man skall vinna
seger, då går det ändå; och nu känna vi oss säkra
med våra rötter djupt nere i jorden. Nu kan ovädret
gärna komma. Vi ha blivit kraftiga och starka
av all motgång, och nu skratta vi bara åt
stormarna.
Bredvid dem växte ett litet aspsnår. Alla asparna
darrade. De darrade alltid, antingen det blåste
eller inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
