Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BILTOGE.
93
Vattenfallet hade inte hört, vad de hade samtalat
om. Det hade brusat så starkt medan det störtade
ner i solskenet och hade så bråttom med att låta
sina vågor störta ner för klippan, att det inte alls
fäste uppmärksamhet vid människorna. — Men de
gamla furuträden i skogen och de starka ekarna
hade stått och lyssnat.
— Den där mannen, som talade så länge, han
vill oss inte väl, viskade det ena furuträdet till det
andra. Ni ska få se, det är början till vår
undergång. Sade han inte, att nu var det tid för oss
att betala för vår långa, sorgfria tillvaro? Jo,
svarade ett annat träd. Och han såg både beundrande
och dömande på oss och kallade oss mastträd. Vem
vet, hur länge vi ännu få lov att leva! Det ena
trädet viskade till det andra och snart lät det som
ett sus genom hela skogen. En ångest hade gripit
alla. Grenarna svajade, lövet skalv. Den sköna
sommarfriden var slut.
— Vad står på? kuttrade duvorna, som sutto i
sina dolda bon. Här blir så oroligt. — Skall här
hända en olycka? frågade asparna och darrade
starkare än någonsin på alla sina blad.
— Vi ha länge väntat, att något hemskt skulle
övergå oss. Men vad är det? Varifrån kommer
det?
Det var en besynnerlig rörelse i luften, något
tryckande och hotande, som innan ett oväder bryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
