Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNE.
101
— En sådan makalös utsikt! — Men strax därpå
gingo de vidare.
Det fanns blott en, som alltid satt och såg på
utsikten, och det var en uggla, som bodde i det
ihåliga trädet.
Det var en gammal vis uggla, som här i många
år haft sin boning. Den hade nog aldrig varit gift
men levde obemärkt här uppe i ensamheten. Den
var spräcklig och gråbrun och hade skyddande
likhet med trädstammen, så att ingen som kom förbi
trädet lade märke till den. Dessutom var den så
tyst som en skugga. Den varken sjöng eller pep.
Blott någon gång på natten kunde den skrika
genomträngande, innan den ljudlöst lyfte sina lätta
vingar och flög in i skogen för att fånga småfåglar
eller råttor.
Mestadels satt ugglan stilla i trädet och stirrade på
utsikten. Om dagen kunde den inte se vidare klart
men när det blev mörkt, lyste dess ögon som två
runda eldkol, och då glodde den orörlig på skogen
och sjön, och i all synnerhet på månen, när det var
dess tid att visa sig på himlen. Då blevo ugglans
ögon ännu större och rundare än vanligt, medan den
i timtals beskådade den lysande himlakroppen. Dess
krokiga näbb slöt sig fast, som om den noga
begrundade vad den iakttog, och ibland vände den
huvudet alldeles runt, som för att vila sig från sina
funderingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
