Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNE. 119
sade råttan, som kröp ihop framför ugglan.
Utsikten! Vilken utsikt?
— Vilken utsikt? skrek ugglan och purrade upp
sig. Den, vet jag, som vi ha rätt fram för näsan
på oss: sjön, skogen, bergen, allt det vida, öppna,
stora som sträcker sig så långt man kan se.
— Jag ber om förlåtelse, sade råttan och såg
ängsligt upp på sin stora granne. Men jag ser
ingenting alls. Jag är så liten, att jag knappast
räcker upp till mitten på gräset, som växer här
omkring, och jag har hela dagen så bråttom med att
springa omkring och finna någon föda, att jag om
kvällen är trött och går tidigt till sängs. Dessutom
har jag ju inte eder stora förmåga att kunna se i
mörkret.
— Men i månsken kan ni väl se? utbrast ugglan
föraktfullt. Ni har väl ändå märkt månen, som
fyller hela himlen och hela skogen med silverglans?
Råttan blinkade med ögonen och framstammade
slutligen:
— J°> jag har sett, att somliga nätter kan det
vara märkvärdigt ljust, nästan som om dagen, allting
blir så vitt, så vitt som mjöl.
— Är det månskenet ni menar? frågade ugglan
och såg på den lilla råttan med så flammande ögon,
som om den ville äta den.
— Jag tror visst, att det är månskenet! svarade
råttan förfärad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
