Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Tror visst! upprepade ugglan förargad. Ni
måtte väl veta vad ni har sett och inte har sett?
Ni har väl sett själva månen, den där stora, lysande
skepnaden som ibland är smal som en skära, ibland
halv som ett kluvet äpple och ibland rund som en
ost. Ni har väl sett månen?
— Det tror jag visst, att jag har, svarade råttan
med darrande röst och kröp ännu mera ihop. Det
vill säga, jag tror, jag vet — jag kommer inte
riktigt ihåg.
— Ni är ett våp! Det är vad ni är, skrek
ugglan och flaxade med vingarna, så att råttan sjönk
ihop av rädsla. Ni kan varken tänka eller tala.
Jag tyckte att jag, eftersom vi äro grannar, skulle
göra er mitt besök, men det blir sista gången. Jag
kan verkligen inte spilla bort tiden med att
underhålla mig med en så enfaldig varelse som ni tycks
vara, och därmed avlägsnade sig ugglan.
Knappast hade ugglan flugit upp i toppen av trädet,
där den hade sitt bo, förrän råttan störtade ut.
Den behövde luft, då den hade varit nära att kvävas
av ångest, och den for fram och åter i gräset utan
annat mål än att lugna sina upprörda känslor. Till
slut sprang den åter in i sin håla, kastade sig på
sitt hö-läger och föll strax därpå i djup sömn.
Den kvällen blev det fullmåne och eftersom
himlen var klar, strålade hela landskapet i ljus. Man
kunde se ända bort till bergen i fjärran. Ugglan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
