Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÄLLERKLANG.
157
Stark och frisk som han var, så levde han blott
för att göra livet drägligt för sin unge bror, vars
hela framtid han hade förstört. — — —
— Jag förstår varför de åka så långsamt! tänkte
Carl, som låg och lyssnade till bjällerklangen.
— Nils är rädd att det skall skaka i Lars’ sjuka
kropp, om de åka fort.
Småningom dog bjällerklangen bort och det blev
åter tyst i den tidiga morgontimmen. Men nu hörcle
Carl ljudet av en klocka. Den lät så ensam som
vallkons klocka djupt inne i skogen, och nu kom
den närmare och pinglade entonigt och sorgset
genom vinterluften. Carl sträckte huvudet litet upp
över täcket och lyssnade.
— Jag vet vem det är! sade han till sig själv.
Det är Dorothea Ulcks klocka. Hon har bara en
klocka och en gammal häst, och sannolikt kör hon
själv.
Det gjorde hon också. — På en liten låg släde,
förspänd med en gammal mager häst, satt ett svart
bylte kläder. Annat var ej att se. Men det var i
alla fall Dorothea Ulck som åkte till julottan.
Hon var nu en gammal fattig kvinna, men hon
hade en gång varit ung och mycket, mycket vacker.
Hennes far hade varit den rike baron Ulck, vida
känd för sin frikostighet och sitt ståtliga ställe
Hammar, där det alltid var fullt med gäster, både vinter
och sommar. — De kommo nog till stor del dit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
