Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 150 DJUR OCH MÄNNISKOR.
Blott en gång om året, vid julottan, åkte hon
till kyrkan. Och nu hörde lilla Carl tydligen att
det var hennes klocka som klingade genom natten.
Men nu började det röra sig i det angränsande
rummet. Det var mor som smög sig upp. Och
strax efter hörde han sina små systrars röster viska
sakta. Därpå kom faderns grova basröst. »Vad i
alla da’r, är klockan så mycket?» och därefter en
duns ur sängen. Så hörde han hur det slamrade
med kaffekoppar, och nu gick far ut för att spänna
för släden. Mor kom in och blev stående och såg
på Carl, som låg med slutna ögon. Men han kunde
icke undgå att öppna dem en liten smula, och mor
såg det genast och kom fram till sängen.
— God jul! min egen gosse! sade hon och böjde
sig för att kyssa honom.
Han slog armarna om hennes hals och snyftade:
»Jag får inte åka med i julottan! Å! Jag får inte!»
— Så får du nöja dig med att ligga och lyssna
till bjällerklangen och räkna hur många slädar, som
åka till kyrkan, sade modern och stoppade täcket
omkring honom. Och så kan du inbilla dig att du
själv åker med!
— Inbilla mig! snyftade Carl. Det är väl inte
alls detsamma som att vara med i verkligheten.
— Ja, nu måste jag gå, sade modern hastigt.
Far ropar på mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
