Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 164
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Å, min gosse, min egen lilla gosse! ropade
Lisa och sprang in i huset. Det var rätt mörkt
därinne, och nedanför fönstret med de små rutorna
kunde hon nätt och jämnt urskilja att någon låg på
bänken, inhöljd i ett täcke och med huvudet emot
väggen.
— Kalle, min egen gosse, ropade hon och böjde
sig över den, som låg där. Med ansträngning vände
den sovande på huvudet och såg på henne med
plirande ögon. Lisa gjorde ett steg bakåt och slog
händerna för ögonen. O Gud! Det var ju inte
alls hennes gosse. Hennes egen lilla Kalle var ett
o o
vackert barn, friskt och sunt, med tjockt och lockigt
hår och klara blå ögon, och den lilla gossen som
låg där såg så sjuk och eländig ut. Han var mager
som ett skrälle och hade tunt vitgult hår, som hängde
som tovor ner över hans svettiga panna. Lisa fick
lov att se på honom ännu en gång. Han såg så
sjuk och ledsen ut, att det gjorde henne riktigt ont
om honom.
— Stackars min lilla gosse! sade hon och böjde
sig ned över honom. Är du sjuk? Har du ont?
Den lilla gossen såg ett ögonblick på henne, så slog
han bägge armarna om hennes hals och började
gråta. Nu fick Lisa veta, att gumman, som bodde
i torpet, hade funnit honom liggande i ett dike med
skadat ben. Vacl han själv hade att berätta var
ganska osammanhängande, och Lisa förstod blott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
