Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 192
DJUR OCH MÄNNISKOR.
sade heller ingenting, den bara strålade av glädje.
— Jag är också själv belåten, fortfor ängeln och
såg sig omkring. Jag tror att skogen aldrig har
varit så vacker som i år.
— Men vad är allt det vita där nere? frågade
Lisa. Ligger det ännu snö nere i sänkorna?
— Det är inte snö, svarade ängeln, det är
vitsippor, men det är en sådan myllrande mängd.
— Det skulle visst vara skönt att lägga sig till
vila på dem, sade Lisa.
— Ja försök! svarade ängeln och sänkte sig ner
mot jorden.
Lisa såg det vita komma närmare och närmare;
det var som en hel vit säng av sippor. Ängeln
lade försiktigt ned henne; och hon kände, hur
hennes huvud sjönk mjukt tillbaka på de vita
kuddarna.
— Nu tror jag, jag skall sova litet, sade hon.
Jag tror, jag skall kunna sova riktigt gott här.
— Ja, gör du det! sade ängeln och stoppade om
henne de vita blommorna, som om de varit ett
täcke.
Lisa fick en sådan underlig, vederkvickande känsla
i hela kroppen. Det var, som om allt det styva
och hårda i hennes giktbrutna lemmar löste sig och
blev varmt och mjukt. Å, vad jag har det bra,
sade hon halvhögt, inte ont i en enda led! Tänk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
