Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 220
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Olovs hjärta var som omgivet med ett pansar, genom
vilket intet kuncle tränga för att döda hans kärlek,
och han visade sig så fast och öm, att den unga
prinsessan också fick honom mycket kär och
beslutade, liksom han, att, kosta vad det ville, skulle
de äkta varandra.
— Men vad heter du då egentligen, min hjärtans
kär? frågade henne så herr Olov en dag. Fastän
för mig kan det göra detsamma, vad du kallar dig
— ja, om du så inte har något namn alls.
Då skrattade prinsessan och sade:
— Här pä gården har jag blott fått heta »hon».
Men vill du kalla mig vid samma namn, som mina
föräldrar och syskon fordom kallade mig, så kalla
mig Isis. Och därvid såg hon honom sä allvarligt
i ögonen, att han blev helt underlig till mods.
— Det namnet har jag aldrig hört förr, sade han
sakta. Men så finns inte heller din like på jorden.
Oaktat all avund, allt förtal och illfundighet
gick det dock därhän, att herr Olov höll bröllop
med den sköna Isis, och det dröjde inte länge,
förrän hon hade betvungit alla genom sin godhet
och givmilclhet. Därtill kom, att först nu såg fru
Brita och hela den förnäma släkten, hur vacker den
unga frun i själva verket var. Nu, då hennes man
klädde henne i sammet och siden, hängde dyrbara
pärlor om hennes hals och armar och fäste smycken
av ädla stenar på hennes bröst, nu först kom hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
