Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 222
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Tyresö strand, blev mera och mera som en dröm
för henne, något, som hänt en annan, och hon
tänkte allt mera sällan därpå. Ibland kunde hon
dock gripas av en besynnerlig tungsinthet, vartill
hon inte själv kunde förklara orsaken. I synnerhet
om hösten, när flyttfåglarna drogo bort, blev hon
betagen av en sådan oro, att hon irrade omkring
i de avlövade lunderna och på de öde fälten. Det
var, som om hon sökte någon eller något, som hon
längesen förlorat — hon visste själv ej vad.
En höstdag, då herr Olov stod i en fönstersmyg
och såg upp emot luften, ropade han plötsligt:
— Se svanorna, som draga bort!
Hon skyndade till hans sida, och då hon fick se
de vilda svanorna, som med utsträckta halsar och
långa vingslag drogo över fjärden i en svävande
fylking, lyfte hon armarna högt emot dem och bröt
ut i högljudd gråt. Hennes man såg förvånad på
henne, och hon försökte då att le.
— Jag vet inte, hur det kommer sig att det gör
så ont, ack, så ont i mitt bröst, när jag ser
svanorna draga bort, sade hon svårmodig!. Då löven
ö ’ O
fallit och snön kom, blev hon åter lugn och glad
och hade nu fullt upp med att överse vinterarbetet
för alla sina många tjänare.
Så förflöto sju år, och allting på Tyresö var sig
likt. Det kom inte ens den kärkomna förändringen
i livet, att små barn visade sig och växte upp. Herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
