Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANHAMNEN.
209
Olov och hans sköna hustru voro beständigt
ensamma med gamla fru Brita. Måhända var herr Olov
den, som mest saknade, att det inte fanns barn på
gärden. Han skulle gärna velat ha en ung son att
uppfostra, som småningom kunde ha följt honom
på hans jakter och ridturer, och som han fått tänka
på som sin efterträdare på det ståtliga herresätet.
Ocksä skulle han gärna velat ha en liten dotter att
älska och skämma bort, en liten flicka, som alldeles
skulle likna sin sköna mor. Men som intet är
fullkomligt i denna värld, så tycktes det som om denna
glädje skulle nekas den unge adelsmannen.
Han fick då i stället slösa all sin kärlek på sin
hustru, och för varje år höll han henne mera kär.
Nu var det åter höst, och flyttfåglarna hade börjat
draga åstad. Det var den tiden på året, då frun
på Tyresö alltid blev gripen av en oförklarlig
ängslan och oro, och alla voro vana vid, att hon då
icke var sig lik. Hon kunde inte sitta stilla vid
något arbete men gick timtals ensam i skogen och
vid fjärden, talade föga och hade något så
frånvarande och tankfullt i sin blick, som om hon
grubblade på något, varpå ingen kunde svara henne.
En dag hade herr Olov dragit bort på jakt och
knappast hade hans hustru vid trappan sagt honom
farväl, förrän hon gick ned på ängarna vid fjärden.
Det var den allra härligaste höstdag. Lövet satt
ännu kvar på de flesta träden och sken i alla färger
14—132S65. Nyblom, Djur och människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
