Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 228
DJUR OCH MÄNNISKOR.
nu sade tydligt både solen och luften att våren hade
kommit. En natt vaknade herr Olov. Ett ögonblick
kände han sig som befriad, men i nästa ögonblick
hörde han hur någon pysslade vid foten av hans
säng, och i skumrasket såg han den välbekanta
skepnaden — hans egen gestalt, som rörde sig sakta.
Med ett dovt anskri for han upp. Nu stod han inte
ut med detta längre. Med darrande händer klädde
han sig och ilade ned för den långa slottstrappan,
öppnade dörren, som var väl tillbommad, och
skyndade till stallarna. Väl hörde han hastiga steg, som
beständigt följde honom, men han vände sig inte
för att se efter den, som han kände alltför väl. Då
han kommit in i stallet, gick han till sin älsklingshäst,
en ung, modig och stolt gångare. Han sadlade
den och svingade sig upp i sadeln, och så red han
fort ut genom stalldörren. Emellertid hade han nu
hört, huru en annan i spiltan bredvid också sadlade
en häst och nu red hack i häl efter honom på
bergsvägen. Det var ännu natt, och stjärnorna stodo
stora och fuktigt flammande på himlen, men snart
skulle dagen randas. Luften var full av vällukter
från den spirande jorden, och i skogen slogo
skogsduvorna sina locktoner genom tystnaden. Herr Olov
red i raskt trav, och ständigt hörde han samma
taktslag av hästhovarna bakom. Då satte han av
i galopp och nu galopperade ryttaren bakom honom
i samma fart som han. Han krympte ihop i förtviv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
