Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN SOM ICKE KUNDE GLÖMMA SIG SJÄLV. 229
lan och satte sporrarna i hästen. I karriär sprängde
han in mellan stammarna. Här, som man annars
blott kunde rida försiktigt, fot för fot, tvang han
hästen att fara fram som en stormil. Ibland
snubblade den och höll pä att störta. Ibland slog han
sig själv emot nedhängande grenar, stötte emot
stammar och flängde sönder sina kläder. Hatten
hade han tappat, sitt ridspö hade han knäckt, men
beständigt for han vidare, bort, bort från det dolda
slottet, bort från allt som hade varit, bort från sig
själv. Men ständigt hörde han trampet av flygande
hästhovar bakom sig. Hans hjärta slog i dödsångest,
som på en jagad hjort, utan att veta vart han skulle
komma störtade han vidare genom natten. Då
ljusnade det i skogen, den blev allt mera gles, och
plötsligt upphörde den. Herr Olov befann sig på
en stor hed liggande på höga branter, som stupade
ned i havet. Han hacle aldrig förr sett havet, och
slagen av förvåning höll han in hästen. Gränslöst
sträckte det sina vågor för hans fötter, och aldrig
hade han sett himlen så hög och oändlig som här.
Ännu var den höljd i en tunn slöja, genom vilken
i stjärnorna tindrade matt, men över horisonten
rodnade det, och en flock små moln, liknande
änglahuvuden, skeno allt starkare över havsytan. Orörlig
som en staty satt han på hästen och såg emot
soluppgången. Ljudet från hästhovarna bakom honom
hade upphört, han tänkte inte längre på dem, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
